Är mer än lovligt splittrad just nu. Det är inte bra. Det påverkar mitt jobb, mitt bloggande, min familj, mina kompisar… (Kanske inte nödvändigtvis i den ordningen dock.) Det är inte kul när verkligheten en dag hinner i kapp en och påminner om allas vår sårbarhet och dödlighet.
Riktigt där är vi dock inte ännu, men händelser i helgen, som kulminerade igår (på min födelsedag till råga på allt), rörande mina föräldrars hälsa – eller avsaknad därav – har onekligen gjort mig påmind om hur sårbar jag är och hur fort livet förändras i en oönskad riktning utan att man kan göra ett enda skit åt det. Man kan bara stå och nicka och se glad ut (om man nu orkar det).
Jag berättar det här mest för att förbereda er på att uppdateringen här på Uppsnappat eventuellt kommer att bli lite mer sporadisk än vanligt de kommande veckorna. Jag har mycket jag måste ta tag i och påbörjar detta redan idag då jag ska upp och hälsa på mina föräldrar och på något outgrundligt sätt utvärdera situationen på plats och för första gången i mitt liv ta kontrollen över deras. Som bortblåst är den omvända situationen som gällt de senaste 39 åren.
Att ställas inför en omvälvande händelse som detta tar musten ur en, och jag kan erkänna att jag inte känner speciellt stor geist inför att hålla mig ajour på twitter och facebook i den takt jag annars brukar. Det finns liksom inte där bara.
Men nu ska vi inte gråta över mjölk ännu inte spillt, utan se framåt med tillförsikt och hoppas att allt utvecklar sig till det bästa trots allt.
Jag hoppas att ni respekterar min frånvaro de kommande veckorna, i det fall det blir så, och min förhoppning är att jag så snart som möjligt är tillbaka igen med full kraft att återigen kommentera alla vardagliga konstigheter i gammal vanlig anda.
Peace!
PS. Jag har en ny gästbloggare på gång in som jag hoppas kan underhålla er emellanåt, speciellt nu under min eventuella frånvaro. DS
