En av dessa avigsidor blev tydlig idag när suget efter att börja träna Jiu-Jitsu vaknade till liv igen. Jag höll på väldigt intensivt med denna träningsform för ett par år sedan men fick efter några år sluta pga skador i framförallt axellederna.

Peter Huys via Compfight

Problemet med att börja träna igen är (förutom att jag aldrig hittar tid) att jag inte är så intresserad av de sociala bitarna kring träningen. Jag vill bara lära mig sporten, bemästra teknikerna till fulländning och bli en väldigt duktig utövare. Jag är inte lika intresserad av att göra det tillsammans med en massa andra människor. Helt ärligt känner jag att jag inte alls är det. Det är liksom inte därför jag vill göra det.

Viktigt att poängtera här är att det absolut inte är något fel på träningskompisarna jag har haft under åren, tvärtom så är de hur trevliga som helst, på alla vis. Flera av dem umgås jag dessutom med privat och i de situationerna känner jag mig väldigt social med dem. Men när det gäller träningen, så vill jag liksom inte ”störas” av en massa andra människor. Det är svårt att förklara, dels pga komplexiteten och dels pga att det inte är socialt accepterat att vara osocial.

Jag vet inte hur allvarlig den här störning jag har mot kollegtiva grupper är, men jag är säker på att de sociala förväntningarna är ett stort hinder för mig. Visst känner jag att samhörigheten i klubben är god och visst värmer det efter träningarna när folk spontant säger att de hoppas att vi ses igen nästa gång, eller när man hejar på varandra på stan, men det räcker inte för mig tyvärr.

Jag irriterar mig på andra för att de tar tid, gör fel, inte förstår instruktioner, inte håller samma tempo etc. Det låter väldigt knäppt när man förklarar det så, men jag har kommit till insikten att det är mer ärligt att säga så än att försöka hålla upp en social mask i dessa sammanhang.

Än så länge har jag inte hittat någon som utan förbehåll har velat ta sig an mig och bli min personliga sensei (tränare). Det har funnits kandidater men det har runnit ut isanden av olika skäl. Det kan säkert argumenteras mycket för hur den större träningsgruppen skapar dynamik och leder till ökad kunskap då man lär sig av att se hur andra gör etc. men för mig finns det inte på kartan. Jag vill ha personlig träning, som kan fokusera 100% av träningstiden på bara mig, annars får det vara.

Om man till mina osociala egenskaper lägger den konstanta bristen på tid, så lär det nog dröja innan jag får mitt svarta bälte. Tyvärr.

Inlägget Svart bälte i att vara osocial dök först upp på Uppsnappat.