Att ett liv som hemmafru kan verka lyxigt är väl inget konstigt kanske, men jag tror att många missar verkligheten. De ser sina förebilder i Anna Anka och Maria Montazami och jämfört med dem är ju livet som hemmafru inte speciellt tufft. De kvinnorna är ju inte hemmafruar i den rätta bemärkelsen, utan mer lyxhustrur. En hemmafru har ju ett jobb, och det är hemmet. Men även detta upplägg uppskattas av många tjejer har jag hört, eftersom de ser chansen att få tid och möjlighet att umgås med barnen, se efter hemmet, ägna tid med sin man när han väl kommer hem eftersom man då inte behöver diska, tvätta, städa etc.

Varför är det så fult? Varför kan inte en kvinna få vilja jobba hemma?

Anders B Westin ifrågasätter på sin blogg hur kul det egentligen vore med en hemmafru, eftersom han tydligen jämställer hemmafruar med bimbos. Westin skriver hur tacksam han är för att hans egen partner har ett jobb som – av vad jag kan döma – överträffar hans eget och att den stora fördelen med kvinnor i arbetslivet är att de går att ha intelligenta konversationer med. Hallå?!? Ingen hemmafru som jag har träffat i mitt liv har varit puckad. Tvärtom.

Rebecka Edgren Aldén har en ännu starkare vinkling av det hela när hon häver ur sig:

Nu tror jag inte på siffrorna. (70% alltså) Men även om hälften skulle stämma så skulle det vara tråkigt nog. Är det så här långt vi har kommit? Eller var det hit vi ville? Tragiskt.

Sådana uttalanden får mig att se rött. Det är som om hela mänsklighetens fortsatta existens grundas på att vi till varje pris måste nå fram till en status quo vad gäller skillnaderna mellan män och kvinnor. Strävan efter likformighet får mig att må illa. Men den fajten ska vi diskutera i ett kommande inlägg.

Givetvis finns det nackdelar med att en kvinna väljer att bli hemmafru, för kvinnan själv då alltså. Men det kan också finnas många fördelar. Dels de uppenbara men även sådana som är obekanta för dig och mig. Framförallt viktigt tycker jag det är att kvinnan själv får välja vad hon vill. Vem ger dig eller mig rätt att diktera hennes vilkor.

Jag har träffat ett par olika tjejer som verkligen längtar efter att kunna vara hemma och inte behöva jobba (som i ett normalt jobb ute på stan), men de kan inte av ekonomiska skäl. Familjen drar helt enkelt inte in tillräckligt. Varför ska man trycka ner de kvinnornas drömmar och ambitioner? Ingen hade väl ens tänkt tanken att krossa drömmarna på tjejer som inget hellre vill än att ge sig ut i arbetslivet. Där har du en orättvisa Rebecka!!

Det jag förespråkar är helt enkelt att vi ska få tillåtas vara oss själva. Jag tror att de flesta tjejer kan läsa sig till riskerna med att vara hemmafru, men om det verkligen är något man vill så… Dessutom, vad gäller det här snacket om vad som händer när man skiljer sig. Går man in med öppna ögon kan man faktiskt skriva äktenskapsförord som reglerar sånt i förväg.

Min fru ville gå hemma, fick göra det ofrivilligt under en period av arbetslöshet, upptäckte att det faktiskt inte var så kul som hon hade trott efter ett tag, mest för att hon saknade det sociala livet på jobbet, och längtar nu ut i arbetslivet igen. Jag gläds med henne för att hon fick chansen att prova med jag gläds lika mycket med henne för att hon nu är på väg ut igen. Hon får nämligen bestämma själv vad hon vill göra med sitt liv! Vi bara råkar driva den här familjen tillsammans, och det gör vi förbaskat bra!

Inlägget Hemmafru eller inte dök först upp på Uppsnappat.