Ändå sedan jag var en väldigt lite parvel som firade nyårsafton hemma hos mamma och pappa, med nyårsmiddag, ”Grevinnan och betjänten”, Ring Klocka Ring och fyrverkerier så har jag känt samma sak. Det spelade ingen roll att det var glad stämning, god mat och en massa pang-pang. Jag tyckte kvällen kändes tung som bly. Rena Lars Norén…

Kanske är det just de där ödesmättade orden i Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” som har satt sina spår.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Smaken är väl som baken men jag tycker inte det är några speciellt upplyftande rader av poesi. Vackert måhända, men texten befäster tydligt att det vi först och främst bevittnar är ett år som dör och därefter ett helt nytt okänt år som föds.

Jag tyckte nog att det var lite jobbigt som lillparvel att ställas inför ett dödsbud varenda nyår. Varför skulle det där året alltid behöva dö? Ett år som ofta hade fört mycket positivt med sig.

Så efter lite amatörpsykoanalys har jag nu alltså kommit fram till att orsaken till min s.k. nyårsångest till stor del ligger i Jarl Kulles dramatiska tolkning av Nyårsklockan under mina uppväxtår och att detta fortfarande lever kvar i mig, så här 30 år efter att jag borde ha vuxit upp och släppt det. Hans ord i kombination med en välutvecklad separationsångest i tidiga år är nog den bästa förklaringen tror jag.

Men allt detta till trots hade vi en väldigt rolig nyårsafton 2010, med mycket skratt och underbart sällskap! Men visst gnagde det lite inom mig, speciellt dagarna innan…

Inlägget Nyårsångest v 1.0 dök först upp på Uppsnappat.