Dags att vara lite politiskt inkorrekt. Igen! Jag tycker det är ett roligt sätt att öppna en tisdag på. Och denna gång handlar det om genusfrågan.
Var förbi Coop på väg till arbetet i morse och raskade glad i hågen in genom dörrarna och fram i huvudgången bort mot smörgåspåläggen, som var mitt mål för besöket. Halvvägs nedför gången möts jag av en glad liten tjej som kommer skuttande mot mig, jag gissar att hon var i 7-års-åldern. Hon stannar upp när hon närmar sig och ler sitt största leende och säger ”Hej!” som bara en sprallig 7-åring kan göra. Hela hon lyste av allt det som vi vuxna saknar i form av livsgnista, glädje, vakenhet, nyfikenhet och så vidare.
Jag hejade tillbaka och upptäckte att jag log som sol jag åckså. Tänk vilken kraft att kunna sprida leenden omkring sig på detta sätt.
Något längre fram i gången dök vad jag gissar var mamman ut från en sidogång för att leta rätt på den spralliga solstrålen, och jag fick intrycket att detta hände inte alltför sällan. Hon tittade på mig, log lite ansträngt som det så gärna blir vid den tiden på dagen, och riktade sedan sitt fokus på barnet med följande replik:
”Kom nu Sebastian, annars kommer vi sent till skolan!”
Stopp!! Vad sa du igen? Vad kallade du tösen precis? Sebastian??
Jag inser att de politiskt korrekta läsarna kommer att reagera med stolthet och glädje över en mamma som ”låter” sin 7-åriga Sebastian leva utanför genusramarna som samhället, dvs du och jag, sätter upp. Men jag kan inte känna riktigt samma sak. Jag förstår inte riktigt vad jag precis bevittnat och tillbringar en lång stund med att fundera på vad jag hade sett.
Jag dömer inte Sebastian, absolut inte, men jag ifrågasätter däremot hans (eller hans mammas) val av framtoning – i brist på ett bättre ord. Jag hade kunnat svära på att det var en liten flicka jag sprang på, som gav mig ett solstråleleende och sedan sa ”hej” så där tjejigt käckt. Med andra ord hade jag, om jag nu behövde tilltalalt barnet, använt mig av feminina tilltal på olika sätt.
Sebastian hade en rosa och brun tröja på sig, ett par jusblå jeans och ett par rosa och vita gympaskor. Han hade ljust lockigt hårsvall, och en orange hårsnodd som höll en liten tofs på plats på sidan av kalufsen. Det fanns inget traditionellt maskulint med Sebastian. Inte ett spår.
Du kanske säger att detta är befriande och bra och feministiskt kreativt etc, men jag tycker bara det är komplicerat att könsrollerna raderas till den grad att man inte längre vet om det är en tjej eller kille man stöter på. Men är det viktigt att veta det, kanske du tänker då? Ja, i förlängningen tycker jag att det är viktigt att veta, eftersom väldigt pinsamma situationer kan uppstå annars, som en följd av könsneutraliteten.
Tänk vad tjatigt det måste vara för Sebastian själv att ständigt få höra från obekanta personer ”Nämen, vad söt du är flicka lilla…” och behöva kontra med ”Jag är en kille ser du väl?!”
Skrev om konservatism i mitt förra inlägg här på uppsnappat. Jag tillåter mig än en gång att få vara lite konservativ och framhäva att det finns en vikt av att vi människor kan göra könsbestämningar på de personer vi möter. Jag hävdar att det är ett av fundamenten i vårt sociala samhälle. Är det för att vi behandlar killar och tjejer olika? Tjaa, det kan ju vara ett skäl, även om genusfetischisten säkert menar att just detta är ett av huvudproblemen. Men skulle detta verkligen vara ett problem? Är det kanske så att vi behandlar könen olika eftersom vi helt enkelt har olika agendor för de olika könen. Det ena vill man vara romantisk mot, men inte det andra, oavsett vilka preferenser man har. Är det kanske detta biologiska skälet som är orsaken till att vi beter oss olika beroende på om vi möter en man eller en kvinna?
Jag öppnar gärna upp frågan och ställer den vidare till er som läser detta. Varför behandlar vi könen olika och, vilket kanske är viktigare egentligen, är det nödvändigtvis något negativt med det? Eller mår vårt samhälle bra av att vi är olika, killar och tjejer, och att det sedan är upp till var och en att gilla vad man vill?
Jag önskar Sebastian lycka till i livet. Jag hoppas att han kommer underfund med hur han ska hantera sina egna genusfrågor och att han får ett underbart liv oavsett vad!
