Usch, vad jag är gammal!

1993 kom Depeche Modes bästa album hitills, Songs of faith and devotion. Fortfarande idag finns det få album bland mina favoriter som håller samma höga nivå – det här var, och är fortfarande, en helt magisk skiva – men å andra sidan, det var ju inte så länge sedan. Eller hur?

Cilou101 Artworks 2001

Creative Commons License Cyril via Compfight

I år släppte Depeche Mode sitt 13e studioalbum, Delta Machine, och det var med stort intresse och nyfikenhet som jag lyssnade igenom den för någon vecka sedan. Betyget så här långt: Meh, jag vet inte om jag är så övertygad faktiskt. Det finns ett par bra låtar på den, visst, men det övergripande intrycket är att det är ett par trötta herrar som varit och vänt inne i studion.

Men jag skriver inte det här inlägget för att recensera Delta Machine, eller ens Songs of faith and devotion, utan för att surra lite om att dessa album landar med inte mindre än 20 års mellanrum.

Den där skivan som alltså kom 1993 och har satt så djupa spår i mig rent musikaliskt och själsligt kom alltså ut för 20 år sedan. TJUGO! Jag fyllde 40 förra året och det innebär alltså att den kom ut för ett halvt liv sedan. När den kom var jag hälften så gammal som jag är idag.

Denna realisation slår ner som en bomb i mig och jag blir plågsamt påmind om mitt eget åldrande. För till skillnad från Songs of faith and devotion som aldrig blir gammal, så har tiden en viss nedbrytande effekt på mig. Jag är äldre, mer tunnhårig, lite gråare och betydligt rundare än jag var för tjugo år sedan. Ser man på mig har mycket hänt. Lyssnar man på skivan har inget alls hänt.

Martin

Creative Commons License Nir Nussbaum via Compfight

Det är synd att Depeche Mode inte längre är lika hungriga och konsumentinriktade som de var då de gjorde Songs of faith and devotion, men det är sånt man får leva med för jag gissar att tiden även har satt sina spår på dessa tre (fyra) herrar och deras muciserande.

Det plågar mig. Att jag blivit ”gammal” alltså. Framförallt för att jag inte känner mig en dag äldre än jag gjorde då. Men visst, livet har varit gott mot mig så jag ska inte klaga. Och när det känns som tyngst kan jag alltid sätta på Songs of faith and devotion och försvinna bort i världens bästa album genom tiderna.

In your room…

Usch, vad jag är gammal!
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)
This entry was posted in Facebook, Kultur and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>