De senaste dygnen har moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten varit i rejält blåsväder för påstådda och bekräftade mutresor, fastighetsaffärer med mera. Hon meddelade dessutom igår i SVT att hon tänker sitta kvar trots kritiken.
Jag tänker inte argumentera för eller emot Sofia Arkelstens alla lik, utan noterar bara hur snabba vi medborgare är att döma. I Arkelstens fall kan jag tycka att kritiken är befogad, men hur är det egentligen med det här att ha lik i garderoben för en politiker?
Jag upplever, helt utan några belägg eller referenser, att vi ställer orimliga krav på våra politker vad gäller dessa lik. En politiker får inte vara ett dåligt föredömme på något sätt, ha åkt fast för polisen i en fartkontroll, ha missat någon punkt i deklarationen, ha haft en affär eller varit otrogen, ha provat narkotikapreparat i sin ungdom och så vidare.
Inte ens om dessa övertramp skedde flera decennier innan de blev riksdagspolitiker verkar vi ha förståelse eller kunna se mellan fingrarna och jag undrar varför, samtidigt som jag för egen del välkomnar liken.
Jo du läste rätt, jag menar att en person som inte gjort en enda dum sak i hela sitt liv inte är en människa. Om varenda politiker vore totalt fläckfri, och inte hade ett enda lik någonstans, hur mycket människa är han/hon då? Är det så att vi verkligen vill ha politiker som är ”übermenschen” (övermänniskor)? Ska en politiker inte ha fått snatta tuggummi en gång när de var 8, eller trimmat en moppe eller lämnat sin flickvän för dennes bästa väninna i sjunde klass?
Det går till överdrift att vi hela tiden letar efter dessa lik. Alla har dem, varenda människa har något smutsigt som man kan gräva fram, men vad är vitsen? Kan inte en person vara en duktig politiker bara för att de har en gnutta smuts i bagaget?
Det är – som jag redan sagt – inte ok med de antal lik som har grävts fram i fallet med Arkelsten. Men det väcker ändå frågan om hur kritvita vi verkligen tycker att våra politiker måste vara för att platsa i en regering eller i riksdagen.
Mona Sahlins Toblerone-affär är ett lysande exempel på hur en hel nation överreagerade. Givetvis ska inte Mona ha debiterat ett toblerone på sitt kreditkort såsom hon gjorde, men är det något att haka upp sig över? Jag tycker inte det. Hon rättade till felet rätt omgående som jag minns det, och där borde den affären ha varit avslutad. Jag tycker det är skitfånigt att affären tog sådana proportioner och bygger bara på ”vanliga” människors grönglödande avundsjuka.
Jag tror de flesta ”Svenssons” hade gått före i bostadskön om de blivit erbjudna. De flesta hade tackat ja till en lunch om de blivit bjudna. De flesta hade lockats av att resa till Sydafrika för att titta på valar om WWF bjudit dem. Etc. Politiker ska givetvis vara noga med att inte falla för frestelser som kan missfärga deras arbete, men även politiker är människor.
Gräv gärna efter lik, men inte bara för att man ska, utan för att det kan finnas skäl för det. Annars låt bli!
Håller med dig Anders, det är lätt att framstå som ädel men svårare för att inte säga omöjligt att leva upp till. När det gäller Arkelsten är det lätt att döma, sen kan man fråga sig hur en politiker skall sätta sig in i saker om de inte tar såna här möjligheter, givet att de har en objektiv syn på saker och ting.
Toblerone var ett sätt att krishantera. Skandalen var mycket större än så. Hade det bara varit ett Toblerone så hade det varit en annan sak.
http://www.expressen.se/kronikorer/brittasvensson/1.511241/britta-svensson-nej-det-handlade-inte-bara-om-toblerone…
Men annars håller jag med dig. Visst måste politiker kunna göra misstag, så länge de vågar stå för dem och faktiskt lär sig. Sen finns det ju en gräns för när trovärdigheten är förbrukad, som i fallet Mona. Man måste ha bättre omdöme än att låta parkeringsböter gå till kronofogden när man sitter på förtroendeuppdrag som i slutändan handlar om att handskas med andras pengar.
Sen kan man ju vända på det och säga att hon borde ha bra förståelse för hur det är att hamna i ekonomisk kris, men det finns inget som tyder på det.