Ser fram emot måndag, då vi slipper diskutera politik lika mycket. För det blir mycket just nu. Senast i raden av underliga berättelser som jag läst på Aftonbladets nätupplaga är att Mona Sahlin nu ”tar hjälp av det gamla gardet”.
Ok, så Mona Sahlin behöver draghjälp från redan förbrukade politiker som för länge sedan abdikerade från sina höga poster inom främst socialdemokratin. Eftersom de inte sitter kvar måste det ju vara ett tecken på att de har gjort sitt, att de inte längre är gångbara inom politiken på den här nivån. Och märk väl att jag hade reagerat exakt likadant om Alliansen hade gått ut med samma besked.
Tycker det känns inte bara desperat, utan rent ut sagt patetiskt. Vilka värden skulle t.ex. godsägare Göran Persson kunna tillföra, till ett parti som skriker sig hesa om att de vill kallas det enda äkta arbetarepartiet. Hur mycket ”arbetare” är Persson? Han skulle på sin höjd kunna finansiera resten av deras panikkampanj.
Det är möjligt att gamla hederliga vänsteranhängare känner nostalgiska vindar blåsa och ser gammelrävarnas återkomst som något hjärtligt och positivt, men jag förstår det faktiskt inte. Pratar inte Mona om att de Rödgröna vill ta Sverige i en ”ny” riktning.
Vad kan då dessa reliker tillföra?
De hade ju bäst-före-datum i förra seklet!
