Jag har under sommaren återupptagit en gammal beprövad motionsform, nämligen gång. Jag försöker promenera 5 gånger i veckan, och runt fyra till fem kilometer varje gång. Det är inga marathonlopp kanske, men jag kommer ut lite och få röra på mig.
Under de senaste promenaderna har jag blivit medveten om ett fenomen, som slår mig som rätt obehagligt. Jag möter såklart en massa människor när jag är ute och går. Det är allt ifrån andra motionärer och folk som rastar sin djur till stressade stackare på väg hem från jobbet och barn som är ute och leker.
En kategori jag också möter är de som dömt mig till våldtäktsman.
Nu undrar du kanske vad jag yrar om, men det ligger sjuka samhälleliga strukturer bakom det här och det är nog inget som någon normalt tänker på. Speciellt inte de som dömer. Vi uppfostras nämligen inte till att se saken från det hållet.
Jag möter kvinnan som kommer gående från bussen, gissningsvis på väg hem till familjen och en god middag med de hon älskar. Jag kisar mot henne i motljuset och sträcker på mig, eftersom min rygg börjat värka lite. Det är dags att stretcha snart igen. Hon drar upp sin telefon ur fickan och börjar prata i den – bara sådär – som om hon återupptog ett samtal som legat på vänt i fickan.
Jag ser tjejen med hunden komma gående när jag står och stretchar vid bänken där jag alltid stannar. Hon hajar till lite. Hon drar hunden till sig och tar kopplet runt handleden ett extra varv. Den andra handen knyter hon långsamt med hårt vid sin sida. Hon går förbi mig med bestämda steg och blicken långt i fjärran. Jag kan se hur hon spänner hela kroppen.
Längre fram möter jag mamman med barnvagnen. I den sitter världens sötaste lilla yrväder och skrattar med hela ansiktet. Jag börjar le, av ren reflex, och min blick glider upp mot mamman i en social gest, som för att berömma henne för hennes söta barn. Hon börjar nervöst pyssla om barnet, och prata högt och tydligt med det. Barnet slutar att skratta och tittar undrande på sin mamma. Precis innan vi möts sätter hon sig på huk på andra sidan vagnen från mig, och rättar till filten som inte behöver rättas till.
Dessa kvinnor utsätter mig för en kränkning. Detta utan att jag har gjort något mot dem. Jag bara går där, på min dagliga promenad, i ett försök att gå ner i vikt och få bättre kondition. De riktar inga anklagelser mot mig, nej, de går mycket längre än så. De dömer mig! Där och då dömer de mig till våldtäktsman. I deras ögon är jag farlig och utgör ett tydligt hot, något hela deras kropsspråk signalerar.
Jag har noterat detta beteende under ett par veckor nu, men först igår föll bitarna på plats och jag började reflektera över situationen och inser att jag faktiskt känner mig kränkt. Jag är ingen våldtäktsman! Jag är, vad min fru sedan sju år tillbaka skulle kalla det, en nallebjörn. Snäll, omtänksam, hyfsat intelligent, en som gråter till dramafilmer, försöker rädda humlor ur poolen och så vidare. Ni fattar. Jag är så långt ifrån en våldtäktsman man kan komma. Trots detta blir jag dagligen dömd för det när jag är ute och går på gatorna. Det är ledsamt.
Och det värsta är att deras domar (och fördomar) får mig att känna mig som en våldtäktsman. Jag börjar se på mig själv som om jag vore det och jag börjar skämmas för handlingar jag aldrig har utfört. Det här är ju galet!
Jag förstår givetvis att tjejer är försiktiga mot främmande män de möter, jag förstår att de till och med kan vara rädda för vad som eventuellt kan komma att hända om de inte är på sin vakt och att det är detta som gör att de går i försvarsställning och behandlar mig som en våldtäktsman. Jag klandrar de inte för det egentligen. Men de tänker nog inte ett ögonblick på vad den domen gör med mig, hur jag känner mig och hur jag upplever deras reaktioner.
Man pratar ofta om att inte döma andra människor på grund av hudfärg, religion, kön med mera. men det är just det som händer här. Jag blir dömd för att jag är man. För det är män som våldtar. Jag tror att det är många fler än jag som har upplevt det här men kanske tycker andra att det är okej. Kanske tänker de inte ens på det. Jag tycker inte att det är okej. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att förändra domen från de jag möter, innan den faller.
Hur ska jag klä mig, bete mig eller prata för att de inte ska döma mig?
Men trots att jag är en dömd våldtäktsman, i alla dessa kvinnors ögon, tänker jag fortsätta att gå mina rundor. Jag tycker det är trist att se reaktionerna på de jag möter, och det sänker mitt humör och det får mig att känna mig som en förrövare, men jag tänker fortsätta gå, och hoppas att jag kanske möter åtminstone en kvinna som inte ryggar undan, utan som faktiskt kan nicka och le tillbaka, och gå vidare på sin egen promenad.
PS. Jag är alltså inte en dömd våldtäktsman i den juridiska bemärkelsen. Inte ens en misstänkt sådan. Jag har aldrig ens tänkt tanken på att förgripa mig på någon. Det ter sig som något väldigt främmande för mig. ”Domen” jag avser i ovanstående text är individens egen dom över andra människor, och är inte likställd med en dom förkunnad i domstol. Om det nu skulle råda någon som helst tvivel i denna fråga. DS
