Jag är ingen connoisseur när det gäller böcker. Jag är faktiskt inte speciellt beläst över huvud taget när det kommer till skönlitteratur. Jag har liksom aldrig riktigt haft tid att läsa. Detta trots att jag i år själv har tagit mina första stapplande steg som författare, om än på hobbynivå.

Men trots att jag kanske inte är rätt person att uttala mig på grund av detta, så förstår jag inte hur Svenska Akademien tänker när de väljer ut Nobelpriset i litteratur.

Är syftet enbart att lyfta fram okända författare som skrivit böcker i det tysta i hundra år, eller vad är det för egenskaper som gör att man hamnar på Svenska Akademiens radar?

I de övriga Nobelkategorierna är priset en bekräftelse på lång och trogen tjänst inom respektive område, där man bidragit till något stort, som i år när mannen bakom provrörsbefruktning t.ex. får pris för vad hans upptäckt har inneburit för 100 000-tals barnlösa par.

Som litteraturpristagare behöver man dock inte ha uträttat någonting alls. Man ska helst vara helt okänd. Man ska skriva på ett språk som är obegripligt eller utdöende. Man ska vara allmänt svår. Och man ska skriva djupa skildringar.

Jag tycker personligen (med risk att förarga folk som faktiskt är belästa) att Nobels litteraturpris enbart är ett snobbpris, som Svenska Akademien utser för att behålla sin status som ”viktiga” och svåråtkomliga. Så länge man safe:ar med okända författare är det ingen som kan eller vågar ifrågasätta deras beslut. Att t.ex. ge Dan Brown priset (inte för att han förtjänar det. Det var bara ett exempel) hade väckt alldeles för mycket kritik, vilket de inte vågar bemöta. För i en sådan kritik hade vanligt folk kunna lägga sig i och då hade inte Akademien längre haft samma upphöjda ställning

Det är min teori.

Inlägget Strategisk feghet bakom litteraturpriset dök först upp på Uppsnappat.