Därför tror jag att det skulle komma som en stor överraskning för min omgivning om jag helt plötligt skulle avisera att jag tänker hoppa av ekorrhjulet och helt enkelt sluta vara lika aktiv längre, kanske rentav stänga ner en del olika konton förenade med SoMe.

Just nu kör jag, i fokusordning: Facebook, Instagram, Twitter, LinkedIn och YouTube. Jag kan inte påstå att dessa tjänster på något sätt är betungande, eftersom det tvärtom är mycket roligt som händer där, men det finns en sak som jag saknar med SoMe och som lyser starkare och starkare med sin frånvaro; personlig och fysisk kontakt. Jag saknar att träffa folk. Jag saknar de där stunderna då man samlades för att prata. Idag känns det som att man försakat det eftersom man hela tiden håller kontakt via SoMe istället och inte har samma behov av att träffas av den anledningen.

Jag vill noga poängtera att jag inte värderar andras medverkan på SoMe, eller brist därpå. Det får de göra alldeles själv. Jag har bara rannsakat min egen närvaro och kommit fram till att jag vill ha till en förändring.

Luften gick ur mig för ett tag sedan då Klout byggde om sin beräkningsalgoritm för inflytelse och jag därmed sjönk från en 61:a till en 47:a. Det blev en underlig besvikelse vilket senare fick mig att reflektera över varför det just var så och detta i sin tur ledde mig fram till detta inlägg.

En diskussion med en nära släkting i helgen fick mig också att fundera lite över vad det är jag egentligen lämnar efter mig: information. Jag förser inte bara min omgivning utan framförallt de olika systemen med för dem kritisk information om mitt liv, och utan att låta alltför paranoid (för det är inte den vinkeln jag har) så känner jag bara att det är läge att dämpa det informationsflödet lite.

Som en sista punkt känner jag också att jag vill försöka råda bot på informationsstressen lite och känna att jag kan lägga ifrån mig telefonen emellanåt utan att få panik! Idag är den saken inte alltid helt enkel och SoMe skäl dessutom en hel del tid, om än i mikroformat.

Jag kommer inte att stänga mitt Facebook-konto, inte än på ett tag, men jag kommer inte heller att posta varenda händelse i mitt liv eller kommentera var och vartannat inlägg (gärna i syfte att skapa lite debatt) såsom jag gjort hittills. Jag kommer fortfarande att finnas kvar, och jag kommer fortfarande att prata med folk den vägen, men jag tänker ta och hitta ett litet undangömt hörn någonstans, kanske med lite charmigt damm längs golvlisterna, där jag emellanåt kan betrakta min omgivning men inte känna att jag behöver delta på samma sätt.

Jag tänker låta andra sträva mot rampljuset nu, för jag orkar helt ärligt inte längre.

Sammanfattningsvis är det alltså fyra skäl till att jag nu aktivt kommer att befinna mig mindre på SoMe:

• Avsaknad av fysisk kontakt.
• Priset, i form av vad man lämnar ifrån sig och hur detta (kan) används, är högt.
• SoMe skapar ett beroende som bygger stress.
• Tiden…!

Med detta sagt har ni en förklaring till varför jag framöver kanske inte kommer att vara lika aktiv på nätet som jag varit fram till nu.  Och ja, detta gäller även bloggen, men jag kommer fortsätta skriva här när jag känner att jag behöver ventilera något.

Vad har du för inställning till SoMe??

Inlägget Dags för en paus? dök först upp på Uppsnappat.

Läste med stort intresse en artikel i Metro med rubriken Så fixar Wocochin barn och karriär för ett par dagar sedan. Wocochi är – för er som inte nåtts av termen ännu – en förkortning av WOman-COmputer-CHildren-INternet och innebär ett livstil för kvinnor med barn att klara livspusslet med hjälp av internet. Man ger exempel på hur kvinnor tack vare mobilt internet kan jobba vidare trots att man befinner sig på dotterns fotbollsträning.

Hel begreppet känns för mig lite flummigt. Att klara livspusslet är något vi alla strävar mot och vissa lyckas såklart bättre än andra, men att urskilja gruppen kvinnor med barn känns för mig väldigt förlegat i dessa jämlikhetstider. För vad är det som säger att det just är tuffare för kvinnor att klara av livspusslet än män. Om en pappa står med sin mobil och jobbar vid en fotbollsträning anses han oengagerad i sitt barn, men när en kvinna gör det är hon helt plötsligt en representant för en ny cool trend – hon är en Wocochin!

Jag tycker hela ”livsstilen” känns väldigt tragisk för den visar ju bara på att vi inte har tid att leva längre. Kraven (oavsett om de kommer från arbetsgivare eller oss själva) att hela tiden prestera arbetsmässigt påverkar oss till den grad att vi börjar uppfinna nya livsstilar som ska motivera att vi aldrig någonsin har en ledig stund. En enstaka timme då vi kan leva i nuet.

En kvinna i artikeln uttalar sig:

– För mig börjar arbetsdagen när jag sätter mig i bilen på morgonen, och när den slutar är både rörligt och mer flexibelt. Mycket flyter ihop. Det är nog ganska typiskt för wocochier.

…och en väldigt bra  grogrund för magsår, stress och utbrändhet. Låter ju verkligen som något man ska haussa upp i media.

Nej tack, jag föredrar nog att förbli en Makitijo (MAn-KIds-TIme-JOy)

Inlägget Wocochin vad? dök först upp på Uppsnappat.