Problemet med denna diskussion, enligt min mening, var att man i traditionell ”gammalmedia”-stil satte en tidsgräns. Inslaget fick ynka tio minuter varav ca 4 gick åt till att berätta bakgrunden till dispyten.

Kvar återstod alltså ca 6 minuter då de två herrarna fick uttala sig i olika spretande frågor, som i slutändan ledde fram till att ingeting egentligen förklarades eller blev sagt. Man begränsade bägge parters möjlighet att få utveckla sig och verkligen diskutera. Möjligtvis fick Krister Wistbacka en större chans att förklara sin och tidningen ståndpunkt jämfört med Jansson, men för de som inte var insatta kan jag tänka mig att det hela mest lät som ett tramsbråk.

Wistbackas envisa hävdelse att han inte är rädd för att förklora kontrollen över informationsflödet hittar aldrig hem heller. Klart han är rädd för det! Utan kontroll över informationen förlorar ju han och hans arbetsgivare sitt existensberättigande.

Jansson lyckas ju dessutom förmedla att medborgarna är mer än kompetenta att själva läsa igenom information och bilda sig en uppfattning i olika frågor, utan hjälp från Wistbackas journalistkår.

Men oavsett bråket mellan dessa bägge herrar i sig, tycker jag att inslaget i sig alltså visar en stor brist med gammelmedia, nämligen begränsningen – i det här fallet rörande tid. På webben och i sociala medier finns väldigt få begränsningar, om man nu räknar bort de 140 tecknena i Twitter såklart…!

Tidigare inlägg här på Uppsnappat:

• Dubbla budskap från #kkuriren
• K-Kuriren kastar glas i stenhus
• Kliv ner från er höga hästar nu

Inlägget En reflektion på P1s inslag #kkgate dök först upp på Uppsnappat.