Läste med stort intresse en artikel i Metro med rubriken Så fixar Wocochin barn och karriär för ett par dagar sedan. Wocochi är – för er som inte nåtts av termen ännu – en förkortning av WOman-COmputer-CHildren-INternet och innebär ett livstil för kvinnor med barn att klara livspusslet med hjälp av internet. Man ger exempel på hur kvinnor tack vare mobilt internet kan jobba vidare trots att man befinner sig på dotterns fotbollsträning.

Hel begreppet känns för mig lite flummigt. Att klara livspusslet är något vi alla strävar mot och vissa lyckas såklart bättre än andra, men att urskilja gruppen kvinnor med barn känns för mig väldigt förlegat i dessa jämlikhetstider. För vad är det som säger att det just är tuffare för kvinnor att klara av livspusslet än män. Om en pappa står med sin mobil och jobbar vid en fotbollsträning anses han oengagerad i sitt barn, men när en kvinna gör det är hon helt plötsligt en representant för en ny cool trend – hon är en Wocochin!

Jag tycker hela ”livsstilen” känns väldigt tragisk för den visar ju bara på att vi inte har tid att leva längre. Kraven (oavsett om de kommer från arbetsgivare eller oss själva) att hela tiden prestera arbetsmässigt påverkar oss till den grad att vi börjar uppfinna nya livsstilar som ska motivera att vi aldrig någonsin har en ledig stund. En enstaka timme då vi kan leva i nuet.

En kvinna i artikeln uttalar sig:

– För mig börjar arbetsdagen när jag sätter mig i bilen på morgonen, och när den slutar är både rörligt och mer flexibelt. Mycket flyter ihop. Det är nog ganska typiskt för wocochier.

…och en väldigt bra  grogrund för magsår, stress och utbrändhet. Låter ju verkligen som något man ska haussa upp i media.

Nej tack, jag föredrar nog att förbli en Makitijo (MAn-KIds-TIme-JOy)

Inlägget Wocochin vad? dök först upp på Uppsnappat.

Jag känner, med ålderns rätt, att det är läge att adressera ett par frågor med anknytning till dessa 40 år som gått sedan jag såg ljuset för första gången.

För det första kan vi ju tala om hur vansinnigt många år det handlar om. Tänk själv; för 40 år sedan fanns inget internet, ingen video, ingen micro, var fjärrkontrollen uppfunnen ens?, man köpte lösgodis över disk, och även spriten. 40 år är rätt länge ur ett mänskligt perspektiv. Det har ju hunnit hända en del.

Rent personligt har jag tagit mig igenom skolan, skaffat mig ett par jobb och hus, två fruar (inte samtidigt), barn och bil, dragit igång eget företag, blivit av med mina föräldrar, som alltså tyvärr inte kunde vara med och fira mina 40, och träffat en väldans massa underbara människor längs vägen, rest en del och ”sett världen”.

Sen kommer vi till frågan om 40-års-kris. Alla har en, säger man, men jag vet inte. Vad är en kris och hur yttrar den sig egentligen? Visst har man börjat fundera i andra banor, känna sig lite äldre än man känner sig inombords, gräva ner sig i lite fler existensiella frågor osv. Men någon kris kan jag inte känna att jag går igenom. Inte i negativ bemärkelse i alla fall. Jag känner inte att jag behöver bevisa något för någon, som jag har föstått att så många andra känner. Jag tar det med ro!

Vad sedan gäller helgens 40-årsfirande var det en trevlig tillställning. Vi hade hyrt en strandkrog i Helsingborg som heter ”Fortuna By The Sea” som stod för lokal, mat och dryck och de gjorde det med bravur. Gästerna verkade väldigt belåtna över arrangemanget och det är väl ett gott betyg om något. Killarna som har stället skötte sig förträffligt och tajmingen var superb. Jag kan med andra ord varmt rekommendera Fortuna By The Sea till andra som vill hålla en tillställning för upp till 70 personer. Vi var 52 personer och fick plats gott och väl. Och läget precis vid Öresunds strand går inte av för hackor…!

Så nu är det bara att inse att man är medelålders, även på pappret, och fortsätta leva livet på utstakad bana. Eller så kanske jag vänder upp och ner på allt och gör något helt annat snart. Vi får väl se!

:-)

Inlägget 40 år i vått och torrt dök först upp på Uppsnappat.