Jag hade förträngt denna företeelse när jag i veckan såg en uppdatering på just Facebook från en god vän, som ifrågasatte detta, och jag blev tvungen att hålla med om att det är lite underligt. Givetvis står det folk fritt att använda nätet precis hur de själva vill, men jag funderade lite på det och kom fram till att registrering av ett gemensamt konto måste grunda sig på en av fyra orsaker.

• Att minst en av dem, eller bägge, inte riktigt har förstått tanken med Facebook.
• Att man tycker sig använda Facebook så lite att det inte är lönt att hålla två konton uppdaterade.
• Att den ena parten är så osäker på sitt förhållande att denne måste hålla stenkoll på partnerns alla rörelser.
• Att paret lever i sådan enigheten att de även har gemensamt körkort, pass och lånekort på biblioteket. Snudd på siamesiska tvillingar alltså.

Jag kan inte begripa varför man över huvudtaget skulle vilja ha ett gemensamt konto. Det är ju redan så väl förberett för att tydligt visa att man är upptagen och med vem, så frågan är om det verkligen kan vara skälet. Gemensamma konton är en plåga tycker jag eftersom jag t.ex. inte kan skicka meddelande till ena parten utan att den andra ser det (t ex vid födelsedagar) eller tagga någon utan att automatiskt tagga den andra.

Jag vet inte om jag är bekant med någon som idag har det på detta vis, men jag hade gärna velat höra från någon där ute med erfarenhet; vilket av ovanstående påstående är ert skäl? Eller finns det kanske ytterligare ett…?!

Diskutera gärna fritt i kommentarerna.

Inlägget Ett liv i symbios…även på Facebook dök först upp på Uppsnappat.

”Fredrik” är en av de som berättar och efter att ha hört hans story kan jag tycka att han är en patetisk liten stackare. Han har en fast relation med tjej som han bara träffar en gång varannan vecka, eftersom hon har barn sedan tidigare och dessutom bor i en annan kommun. Han känner därför att det saknas något i hans liv och har sökt sig till VM.

Men för Guds skull! Gör slut med henne, om du nu inte trivs med upplägget och skaffa dig en tjej på hemmaplan istället. Att skaffa en partner som man aldrig kan träffa och sedan använda det som argument för att vara otrogen känns lite väl konstruerat.

Jag kan till viss del stödja VM och det de gör, och jag tror att sajten fyller ett visst behov, så det här är ingen moralpredikan, men det är synd att HD inte fick tag på en kille med lite lämpligare motivering till varför han är med. För ”Fredriks” del är det ju bara ett kontaktforum, som vilken som helst. Han är ju tekniskt sett mer eller mindre singel och det enda som stoppar honom från att faktiskt ta klivet ut i singellivet är väl hans dåliga självförtroende, feghet och att han kanske får en kick av att vara ”otrogen”.

Pa-thet-ic!

Inlägget Vilken dålig ursäkt ”Fredrik”! dök först upp på Uppsnappat.

Avskyvärt på så många plan att man knappt vet var man ska börja. Alla länder och kulturer har sina lagar, men även om det är förbjudet att bli våldtagen (vilket lokala medier tydligen gör gällande i just detta fall), hur sjukt det nu än är i sig, så kan jag inte förstå viljan eller behovet att misshandla ihjäl någon för sakens skull.

Är det mindre ”syndigt” eller vad man nu ska kalla det, att döda än att bli våldtagen? Att ta en annan människas liv verkar i vissa kulturer vara lika självklart som att dela ut p-böter för oss svenskar. Denna respektlöshet för liv förstår jag inte, eftersom man tydligen sätter stor vikt vid vad man gör med sin kropp så länge man lever. Jag menar om livet ändå inte anses vara värt något, hur kan det då anses så farligt med stöld, otrohet etc. Då är det väl skit samma, eller?

Baserat på mina värderingar (och jag inser att de inte går hand i hand med befolkningen i Bangladesh) är det vedervärdigt att behandla en människa på det sätt som medierna beskriver det. Oavsett vad denna har gjort sig skyldig till. Och att dessutom behandlas så efter att ha blivit våldtagen (om nu så är fallet) är för mig en gåta. Jag tycker det är beklämmande, och den enda ljusglimten är väl att myndigheterna där nere trots allt har en liknande åsikt, även om det tänket inte spritt sig ut på ”åkrarna” ännu.

Vad tänker du själv när du läser sånt här?

Inlägget Respektlöshet för liv dök först upp på Uppsnappat.

Jo, jag är ”royalist” och tycker det är positivt för Sverige att vi har ett kungahus och betalar gärna de ca 10 kronorna per år som det kostar mig personligen.

Med det sagt, finns det ändå saker som jag tycker är intressant och även mindre intressanta med alla de anklagelser om osunt leverne som ”Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken” redovisar.

Man kan undra om det finns något att hämta i att smutskasta vår Kung. Förutom att sälja en massa böcker, vari ligger vinsten? Han kan ju trots allt inte avsättas mer än att man genom grundlagsändring avskaffar hela hovet, alltså finns det inget politiskt syfte med att dra ner honom i skiten. Jag kan dock tycka att det finns ett allmänt intresse i hur vårt kungahus lever, och till skillnad från de flesta andra kungahus i Europa har vi hittills varit förskonade från skandaler av söttre storlek. För skandaler i dessa kretsar är ju långt ifrån ovanligt, tvärtom. I många europeiska hov har det ju varit mer regel än undantag i perioder under de senaste 50 åren.

Men man måste ju samtidigt inse att även Kungen är av människa född och han är inte nödvändigtvis någon ängel bara för att han råkar inneha en konungatitel. Givetvis ska en kung vara en förebild och det kan ju säkert påstås att man ska kunna ställa vissa moraliska krav på honom. Samtidigt har Kungen – i min mening – ett av vårt lands mest påfrestande jobb, vilket säkert gör honom benägen att vilja koppl aav från allt och ”leva livet” ibland också.

Nu är kanske inte strippklubbar och kvinnoaffärer är min bild av att ”leva livet”, men det jag vill ha sagt är att jag inte tycker det är speciellt anmärkningsvärt om så nu skulle visa sig vara fallet.

Jag tycker hovet gör helt rätt i att inte stämma författarna till boken, för det leder bara till ännu mer skriverier i frågan. Det bästa är nog bara att låta det hela rinna ut i sanden, för om ärligheten ska fram så kan man ju undra hur många som verkligen bryr sig om det här om en månad eller så. Det blir bara ännu en grej som blossade upp och brann ut.

Inlägget Vem bryr sig om en månad? dök först upp på Uppsnappat.

Jag minns fortfarande tydligt den enda gången i mitt liv då jag känt brinnande svartsjuka sjuda i min kropp. Jag var 15 år gammal, hade precis börjat på gymnasiet och under sommaren efter nian träffat den dåvarande kärleken i mitt liv – Nina. Som den osäkra 15-åringen jag var hade jag väldigt svårt att förstå och accepter att Nina hade andra killar omkring sig. Men hon var rätt poppis för det första och rätt flirtig av sig också. Jag minns i alla fall en kväll då hon var iväg på en fest en bit utanför stan, utan mig – jag var aldrig så road av sådana där fyllefester – och jag låg vaken hela natten och fantiserade ihop det ena hårresande scenariot efter det andra. Allting visade sig såklart vara hjärnspöken.

Men hur det än var så löste sig allt, och vi hängde ihop under hela gymnasiet och gick inte skiljda vägar förrän vi 4 år senare flyttade hemifrån till olika livsmål.

Huruvida det var denna historia eller något helt annat som format mig vet jag inte, men jag känner idag ingen svartsjuka. Jag blir inte svartsjuk på min fru när hon ger sig iväg på egen hand med tjejkompisarna. Jag blir inte ens svartsjuk när hon berättar hur snygg den där killen var vi precis mötte. Jag blir inte svartsjuk, för det finns ingen vits med det. Det är så enormt kontraproduktivt.

Alla människor är födda med känslor och dessa kan man inte styra. Inte sina egna och absolut inte andras. Jag kan inte bestämma huruvida min fru ska tycka en kille är snygg eller inte. Jag kan inte ens bestämma huruvida hon får bli förälskad i någon annan. Jag kan bara se till att det jag gör i vårt liv är så pass bra att hon inte har skäl att lämna mig. Men skulle hon en dag välja att göra så trots alla ansträngningar, vilket jag givetvis inte vill, så kan jag inte bestämma att hon inte får. Det är nämligen hennes belsut. Jag älskar min fru, på ett plan som jag inte trodde var möjligt, och hon är min allra bästa vän, och kanske just därför är jag aldrig svartsjuk, eftersom jag innerligt tror på att vi är ihopkopplade på ett helt eget plan.

Män som inte kan hantera sin svartsjuka mår inte bra. Det gör inte deras omgivning heller, och jag ska kanske bara tacka min lyckliga stjärna att jag inte är en av dem. Svartsjuka är inget man ska acceptera tycker jag. Om du är tillsammans med en kille eller tjej som är riktigt svartsjuk av sig – gör dig själv och din omgivning en tjänst och bryt upp, innan svartsjukan tar död på dig, antingen mentalt eller fysiskt. För det kommer den att göra, så småningom.

Inlägget Aldrig svartsjuk dök först upp på Uppsnappat.