Hösten (jo, det är höst nu!) har fört med sig många saker såsom regn och rusk, lägre sol, lövfärger mm. Den har dessutom fört med sig en del mer allvarliga saker som jag inte riktigt hade räknat med.

Mina föräldrar har t ex gått och blivit gamla och sjuka, vilket hände över en natt känns det som. De senaste tre veckorna har tillbringats med att försöka få en rätsida på deras vardag nu när de bägge är skraltiga. Inte en helt lätt uppgift har det visat sig eftersom de är motsträviga och har svårt att acceptera sin nya situation.

Sedan har vi fått en situation på jobbet i form av att en av våra medarbetare varit med om en trafikolycka och ligger på sjukhus med rätt allvarliga skador. Han kommer att klara sig bra säger läkarna, men det kommer att ta ett tag. Inte alls roligt. Jag tycker riktigt synd om honom.

Detta i sin tur skapar nya förutsättning i och med att hans arbetsuppgifter måste fördelas på oss andra, vilket givetvis för med sig en del oönskade bieffekter. Men så är det! Bara att gilla läget. På grund av hans specialkompetens inom vissa områden kan vi nämligen inte bara ta in en vikarie utan vidare.

En orsak till att denna situation vållar extra problem just i år är att vi har en mycket bra orderingång för tillfället, vilket givetvis är glädjande sett ur företagets perspektiv. Och jag vet att vi kommer att ta oss igenom det här utan större problem även om det känns tungt just nu. Det viktigaste är att vår kollega kan bli frisk i lugn och ro och slipper oroa sig över att han måste vara på plats här. Vi klarar oss ju, men saknar honom givetvis.

Sen har jag en del andra projekt igång, som på intet sätt är några problem, men de tar tid och energi, vilket också gör att jag inte hinner slänga ur mig lika många kommentarer som jag hade önskat.

Kort och gott kan man säga att hösten kom med stormsteg, tog mig sängen och ruskade om mig rejält. Var blev sommaren av?? 

Inlägget Hej då sommaren! dök först upp på Uppsnappat.

När jag läste det här tidigare i morse så visste jag inte om jag skulle våga tro på det. I praktiken säger de ju att de har botat cancer. Eller i alla fall en form av den. Kan det här verkligen vara sant? Och vad innebär det här för övrig cancerforskning?

Att drabbas av kronisk leukemi kan ju inte vara en dröm precis, men att som drabbad läsa artikeln och ställas inför möjligheten att man kanske snart kan bli botad måste däremot vara det. Men frågan jag alltså ställer är om det är för bra för att vara sant?!

Vanligtvis när man publicerar den här typen av nyheter så undviker man att berätta viktiga detaljer som att det bara gäller en viss form av leukemi t ex, eller bara en viss typ av patient, eller att det hela bara är ett lyckoskott och att det nu krävs 20 års vidare forskning och godkännande innan man kan börja bota folk på bred front. Media brukar ofta blåsa upp ett framsteg till oanade proportioner. Vad är hållhaken den här gången?

På artikelförfattaren låter det som att de nu har bota 2 1/2 person helt och hållet på ett par veckor, och att man nu kan gå ut på marknaden med en lösning på det här.

Är det så??

Inlägget För bra för att vara sant? dök först upp på Uppsnappat.

Riktigt där är vi dock inte ännu, men händelser i helgen, som kulminerade igår (på min födelsedag till råga på allt), rörande mina föräldrars hälsa – eller avsaknad därav – har onekligen gjort mig påmind om hur sårbar jag är och hur fort livet förändras i en oönskad riktning utan att man kan göra ett enda skit åt det. Man kan bara stå och nicka och se glad ut (om man nu orkar det).

Jag berättar det här mest för att förbereda er på att uppdateringen här på Uppsnappat eventuellt kommer att bli lite mer sporadisk än vanligt de kommande veckorna. Jag har mycket jag måste ta tag i och påbörjar detta redan idag då jag ska upp och hälsa på mina föräldrar och på något outgrundligt sätt utvärdera situationen på plats och för första gången i mitt liv ta kontrollen över deras. Som bortblåst är den omvända situationen som gällt de senaste 39 åren.

Att ställas inför en omvälvande händelse som detta tar musten ur en, och jag kan erkänna att jag inte känner speciellt stor geist inför att hålla mig ajour på twitter och facebook i den takt jag annars brukar. Det finns liksom inte där bara.

Men nu ska vi inte gråta över mjölk ännu inte spillt, utan se framåt med tillförsikt och hoppas att allt utvecklar sig till det bästa trots allt.

Jag hoppas att ni respekterar min frånvaro de kommande veckorna, i det fall det blir så, och min förhoppning är att jag så snart som möjligt är tillbaka igen med full kraft att återigen kommentera alla vardagliga konstigheter i gammal vanlig anda.

Peace!

PS. Jag har en ny gästbloggare på gång in som jag hoppas kan underhålla er emellanåt, speciellt nu under min eventuella frånvaro. DS

Inlägget När verkligheten hinner ikapp dök först upp på Uppsnappat.

Bara ett par dagar före valet kommer det av en händelse in rapporter om en 34-årig kvinna som verkligen har hamnat på samhällets utkant och tvingas leva på 1800 kr varje månad, utan sjukpeng eller socialbidrag, trots att hon är sjuk.

Fruktansvärt livsöde tycker vi nog alla – jag med – och visst känner man för kvinnan och tycker att hon har hamnat i kläm och behandlats illa av det sociala skyddsnätet. Hon är säkert inte ensam heller utan är nog tyvärr bara en lite siffra i statistiken.

MEN…

Hur kommer det sig att detta når oss just nu, bara tre dagar före valet, och hur mycket slump är det att Mona Sahlin passar på att kommentera fallet i dagens media?

Ingen slump alls tror jag. Jag får en obehaglig känsla av att denna kvinna istället har blivit en bricka i ett helt nytt spel, nämligen valrörelsen. Det känns som att detta fall legat och puttrat i kulisserna ett tag men först nu plockas fram och hängs ut för att påvisa den sittande regeringens inkompetens.

Jag sa att jag skulle vara cynisk.

Inlägget Ett ess för (S) dök först upp på Uppsnappat.