Bakgrunden till frågan var att jag under en tid retat mig på att många inte fattar hur viktigt det är språk- och särskrivningsreglerna. Av ren respekt för andra människor så har jag undvikit att kommentera, men så slog det mig att man kanske inte hade tagit lika illa vid sig som jag befarade så länge man poängterar i en positiv ton, med syfte att utbilda. Så jag frågade folket.

Svaren jag fick var många och olika. En del var positiva och sa att de skulle uppskatta det, andra extremt negativa och tyckte att jag kunde ge fan i vad de skrev och på vilket sätt, och en del förstod inte varför jag överhuvudtaget engagerade mig i en sådan fånig detalj som hur folk skrev på de sociala nätverken.

Saken är den att det här med dåligt språk inte är en fånig detalj. Jag kan hålla med om att när man på skriver på nätet så får man tollerera lite fel här och där, till stor del orsakade av att man skriver snabbt, halkar på tangenterna, har små t-bord, eller inga alls som i mobilen etc. Absolut. Den typen av ”fel” har jag aldrig haft för avsikt att påtala för folk. Sådana fel gör vi alla och den här texten innehåller säkert exempel på detta också, trots att jag läst igenom den innan utlägg. (så var det sagt!)

Men när en person gång på gång skriver ”Dem ville inte ha efterrätt idag”, eller ”Dem kommer ikväll” så ser jag rött. Det handlar inte längre om ett slarvfel utan om ren och skär okunskap i det svenska språket. Eller att man inte bryr sig om hur det blir.

Detsamma gäller just särskrivningar. Jag kan exempelvis tappa respekten totalt för en person i en ledande befattning inom näringslivet eller politiken som i sina uppdateringar på Facebook, Twitter eller på sin blogg skriver isär ord som inte ska vara det. Jag blir rosenrasande eftersom jag tycker det vittnar om en slapphet mot hur vi kommunicerar med varandra. Man respekterar inte mottagaren tillräckligt för att lägga de där extra sekunderna på att kontrollera vad man skrivit. Eller lägga vinning på att lära sig hur saker ska skrivas. Man skiter helt enkelt i det, för det är inte viktigt. Vem bryr sig?

Jag har tyvärr inga jättebra exempel på ovanstående, förutom när jag gjorde mig ovän med Anna Maria Corazza Bildt (@annamariaCB) efter hon skrev ett inlägg på Twitter som knappt gick att förstå, och som jag givetvis kommenterade, eftersom jag ansåg (och fortfarande anser) att hon som EU-politiker borde kunna uttrycka sig knivskarpt både i tal och skrift. Hon delade tydligen inte min mening, utan lutade sig mot att det viktiga var att det gick att förstå – resten var sekundärt.

Återigen tycker jag att det här vittnar om slapphet och respektlöshet för mottagaren.

I morse skrev min dotter ett inlägg på FB (i samma anda som de flesta andra i hennes ålder):

Dear girls, if a gay pauses a video game just to text you back… Marry him!

Vad hon menade förstår vi nog alla, men vad skrev hon egenligen? Om en bög pausar ett tv-spel för att sms:a tillbaka, så gift dig med honom? Ska hon gifta sig med en bög…?!

En enda liten bokstav blev fel och hela meningen blev konstig. Huruvida felet beror på att hon slant eller på att hon faktiskt inte vet hur ”guy” stavas, vet jag inte i skrivande stund, men slarvigt är det och fel blev det. Är det ok för någon att påtala hennes fel, så att hon kan rätta till det? Eller ska man bara låta henne skriva som hon vill och bara undvika att läsa uppdateringar från sådana som henne, som utrycker sig dåligt? Är det inte bättre att påtala felen, om man gör det på ett juste sätt (gärna utanför offentligheten, genom ett DM t ex). Då kan ju personen lära sig och slipper förhoppningsvis göra om felet.

Är det fel att vara ”språkpolis” och vilja väl? Är det verkligen så hemskt att påpeka andras återkommande språkfel att det är bättre att nätet (och andra medier) svämmar över med dålig ihopsatt kommunikation?

För det är där vi hamnar till slut; vid gränsen för vad vi accepterar i språket. Med motiveringen ”Men man förstår ju vad jag menar” har man accepterat alla fel i världen och kvalitetsribban är sänkt till noll. Det enda som inte passerar är det som ingen förstår. Så länge någon begriper, så är det ok. Är det ok?

Jag tycker att alla och envar som läser detta inlägg ska ta och försöka höja sin egen nivå ett par snäpp idag och försöka eftersträva en bättre svenska. För handen på hjärtat, vi kan alla bli bättre. Jag kan det absolut, och jag strävar efter det dagligen. Och jag utmanar dig som läsare att bli det också. Mottagaren av din inlägg, tweets, posts etc kommer att uppskatta ett bättre språk.

1. Ta reda på skillnaden mellan de och dem.
2. Ta reda på vilka ord som ska särskrivas.
3. Ta dig tid att läsa igenom det du skrivet INNAN du klickar på ”skicka”.
4. Repsektera din mottagare, då denne utgör orsaken till att du skriver.

Svårare än så är det inte!

Inlägget Språkpoliser är vi allihopa dök först upp på Uppsnappat.

Tyvärr, och det är just detta som jag vill skriva lite om, hade det tydligen smugit sig in ett litet stavfel (av typen tangentbordshalkning) i Annas text, varför hon snabbt anklagades för att ”kasta sten i glashus”.

Jag har själv råkat ut för samma sak vid ett flertal tillfällen. Bland hannat har jag haft synpunkter på att en del journalister på Aftonbladet ibland skriver på en treårings nivå, varefter jag fick höra att jag minsann hade ett stavfel i inlägget och inte skulle ”kasta sten i glashus”. I det fallet tycker jag det är en enorm skillnad mellan mig – en självutnämnd bloggare med intresse för språkvård – och en betald journalist som enligt branschen själv ska kunna behärska det skrivna språket.

Givetvis stack det i ögonen på vissa att Anna i sitt inlägg hade ett stavfel, hon är ju trots allt copywriter till yrket. Och visst är det förargligt när det händer, jag håller med, men det är väl inte detta saken handlade om. Anna kommer med ett antal bra tips till hur man förbättrar sin skriftliga kommunikation, något som väldigt många borde läsa och ta till sig. Istället fastnar kritikerna på att gnälla á la jantelagen på att Anna ”kastade sten i glashus”.

• Jag kan ogilla färgen på en byggnad, utan att vara målare.
• Jag kan ha synpunkter på en utstyrsel, utan att vara modedesigner.
• Jag kan tycka maten är äcklig, utan att vara kock.
• Jag kan kommentera att någon inte vet hur de ska använda särskrivningar utan att för den sakens skull ha 100% korrekt språkbruk själv. Eller???

Jag hävdar att det inte finns en längre text utan åtminstone något litet grammatiskt fel någonstans. Det spelar nämligen ingen roll hur ofta man korrekturläser en artikel, bok eller essä så smyger sig alltid nåt fel in. Det är väldigt svårt att få det felfritt.

Men om man inte reder ut att skriva en skylt där det ska stå ”Trattkantareller”, utan att stava fel och särskriva, då är det ett större problem. Om det på skylten står som t ex ovan, då är ju 100% av budskapet fel. Stoooor skillnad, eller hur?!

Du kommer säkert kunna hitta minst 5 fel i den här texten också, men jag tänker trots det fortsätta upplysa språkhandikappade som jag stöter på, om deras dåliga alster så länge jag lever.

Inlägget Om att kasta sten i glashus, eller inte dök först upp på Uppsnappat.

Särskrivningar (och jag gjorde avsiktligt fel i ingressen) är ett gissel, och jag personligen förstår inte vad som skulle vara så svårt med det. Jag är inte heller ensam om att reagera på det. Kanske är det engelskans inverkan, med dess särskrivningar, som spökar eftersom man där mer som regel än undantag faktiskt skriver isär ord. Men det heter alltså dörrmatta. Det är ett ord, för det är en sak. Samma sak med bildörr. Förstavelsen ”bil” markerar bara vilken typ av dörr det rör sig om, alltså skrivs det ihop. Studsmatta, järnspik, drömresa etc.

• ”Kyckling lever i frysen” är inte detsamma som ”Kycklinglever i frysen”
• ”Tjugo års jubileum” är inte detsamma som ”Tjugoårsjubileum”
• ”Kassa register” är inte detsamma som ”Kassaregister”

Är ni med? Klart ni är, för ni har med all säkerhet inte problem med det här. Men det verkar som gemene man faktiskt har problem, alternativt struntar i vilket. Och den här slappheten kan reta mig, eftersom det faktiskt blir svårare att förstå en text om man har slarvat med särskrivningarna. För att underlätta skriftlig kommunikation bör man alltså läsa igenom det man skrivit en extra gång innan man skickar iväg det.

♥

Sen har vi det här med ”de”, ”dem” och ”dom”. Det är så enkelt så att det förslår.

För det första: Antingen väljer man att använda de/dem eller dom. Man kan inte blanda alla tre i samma text. Om man är tveksam på hur de och dem ska användas kör istället med dom rakt igenom. Det är helt ok, t o m enligt SAOL numera.

Men det finns en liten regel/ramsa som man kan lära sig för att kontrollera de och dem och den är som följer:

De är till jag som dem är till mig.

Sen testat man bara av de tveksamma de och dem mot antingen jag eller mig i den mening man skriver för att testa. Låt mig förklara.

”Jag hoppas att x vinner!”

Ska det vara de eller dem? Prova med ovanstående regel: ”Jag hoppas att mig vinner”…? Nä, det där lät inte bra. va? Men ”Jag hoppas att jag vinner!” funkar va? Alltså är det läge att stoppa in de i platsen för X, så att vi får: ”Jag hoppas att de vinner.”

Ett annat exempel: ”Hoppas hon kommer ihåg att hämta X”.. Vad säger ni? ”Hoppas hon kommer ihåg att hämta jag” låter ju inte riktigt klokt, men ”…hämta mig” är ju helt ok, så vi kan sluta oss till att det är dem som ska in här. ”Hoppas hon kommer ihåg att hämta dem”

Lätt som en plätt! Eller hur? Bara man minns den där regeln/ramsan ovan.

Ha en bra dag!

Inlägget Dem svenska käpp hästarna dök först upp på Uppsnappat.

Det finns oändligt många sajter där ute i cyberrymden, med mer eller mindre meningsfulla syften, men det är få sajter som jag kollar in på en sådan regelbunden basis som just skyltat.se. I alla fall om man bortser från nyhetssajter och liknande. Har du aldrig varit där är det läge att titta förbi, speciellt om du som jag älskar när det blir fel på skyltar. Att se hur folks ansträngning, för att förmedla ett budskap, har gått helt åt fanders blir aldrig uttjatat och tråkigt.

Jag bidrog själv nyligen till skörden då jag skickade in nedanstående bild. Den finns nu i arkivet på skyltat.se och det känner jag mig väldigt stolt över.

Om du ser en rolig, tragisk, hysterisk och/eller idiotisk skylt någonstans, ta en bild och skicka in den till skyltat.se och dela med dig, för det verkar inte finnas ett slut på dumma saker. Här följer ett par länkar till bra exempel på detta:

• Vems pitt är det i pannan
• Billigt men lite hårdsmält
• Billig adoption

Skyltat.se är en underbar sajt med roliga bidrag från landets (och ibland världens) alla hörn. Du borde definitivt lägga till sajten bland dina favoriter.

Stort tack till @stellan och @popfabriken för ett bra jobb med att starta och driva sajten! Det här är verkligen ett av de där projekten man hade velat vara en del av. Snälla, ge mig en plats i styrelsen!! :-)

Inlägget Skyltat och klart! dök först upp på Uppsnappat.

Ovanstående bild föreställer sidan av en bil från ett lokalt dekorföretag i Helsingborg. Ett företag som alltså arbetar med skyltar, text och sånt. Ett företag som man tycker borde har lite koll på till exempel sär skrivningar. Eller?

Därför tycker jag attt den här bilden är extra rolig.

Inlägget Vad skyltar de med? dök först upp på Uppsnappat.

Är det inte förtroendeingivande när företag inom den branschen har sådan stenkoll på språket? Skylt&Dekor verkar dessutom vara vassa på det här med internet. Ovanstående är alltså den adressen som de hävdar sig ha, om man får tro Google Maps. Jag får inte den att funka…

Inlägget Oro väckande språk bruk dök först upp på Uppsnappat.