”– Ibland kan man sitta hemma och tänka att ‘det här kan väl alla tänka sig, att vapen kommer på villovägar’, men jag tycker att det är allvarligt. Jag blev jätteöverraskad eftersom det funnits ett FN-embargo mot Libyen under lång tid och Sverige som säger att man har en stark kontroll av vapenexporten borde inte ha sålt vapen som hamnar i Libyen, säger Svenska Freds ordförande Anna Ek.”

via Libyens rebeller använder svenska vapen – rapport | svt.se.

Med ett uttalande som detta tycker jag att Svenska Freds ordförande Anna Ek bevisar att hon är extremt naiv.

Man ska vara på det klara med att det handlar om vapen som är tillverkade på 60-70-talet, alltså inga nya pjäser. Det innebär att vapnet dels har haft 40-50 år på sig att leta sig fram till dess nuvarande ägare, dels att det säkerligen börjar sjunga på sista versen. Det kommer med andra ord att fasas ut naturligt alltefter det blir slut på reservdelar etc.

är Om Sverige säljer ett vapen till Land A runt 1965, som sedan fasar ut vapnet 20 år senare (1985) och säljer det vidare till Land B som gör samma resa fast efter 10 år (1995) då det till slut hamnar i något förråd och glöms bort. Vapnet är nu över 30 år gammalt. Därefter säljas vapnet på den svarta marknaden genom en korrumperad general eller något. Då är det väl inte så konstigt att det till slut hamnar i händerna på rebellerna i Libyen. Den här sista försäljningen är ju inget som svenska myndigheter kan förväntas ha kontroll över. Hur skulle det gå till?

Ska vi kanske tagga alla vapen vi exporterar så att vi kan följa dem via GPS och kunna redogöra för exakt var de befinner sig under hela sin livstid? Ska vi kräva att få köpa tillbaka alla uttjänta vapen? Ska Sverige rentav hållas ansvariga för om vapnet – gud förbjude – dödar någon också? Läs gärna ett tidigare inlägg rörande just vapenexporten.

Med andra ord är det – till skillnad från vad Anna Ek verkar tycka – inte alls konstigt att svenska vapen dyker upp i sådana här sammanhang. På den svarta marknaden finns alla vapen att få tag på och det har inte att göra med svenska regler, eller inköparlandets regler, utan snarare på enskilda individers törst på pengar, vilket man som militär kan skaffa sig genom att t.ex. sälja vapen vidare till svarta marknaden. Om dessa vapen dessutom är utfasade så är det ju ingen som ”saknar” dem vilket gör affären mycket lättare.

Så, det är kanske dags för Anna Ek och Svenska Freds att vakna upp från sina drömmar om en perfekt värld och inse hur det faktiskt fungerar (tyvärr) och att det inte alls är speciellt konstigt att svensktillverkade vapen hamnar i händerna på libyska rebeller.

Sedan är det en helt annan fråga huruvida det är bra eller dåligt att de har tillgång till dessa vapen!

(Som en parentes måste jag även undra vem som ansvarar för att bestämma vilka som är ”the good guys” respektive ”the bad guys” i en konflikt eftersom Sverige tydligen bara ska/får/bör sälja till ”the good guys”… Det måste ju vara en helt omöjlig uppgift.)

Inlägget Svenska vapen på vift i Libyen dök först upp på Uppsnappat.

Jag tycker att vapenexportfrågan är dubbelmoralens högborg. Å ena sidan har man tagit beslut att Sverige ska ha en vapenindustri (genom att man t.ex. inte har förbjudit den) men å andra sidan får dessa vapen inte säljas till vilka länder som helst. Nämligen länder som är i krig.

Jag tycker det är höjden av dubbelmoral. Vem ska vi sälja vapen till om inte till länder som är i krig? Det finns ju liksom inte någon vits med att sälja vapen och ammunition till länder som inte behöver dem, eller??

Nu säger jag inte att vi nödvändigtvis ska sälja vapen, utan jag reflekterar bara över dilemmat om huruvida det är realistiskt att ha en vapenindustri i ett land och sedan regler som förbjuder företagen att exportera till de som verkligen vill köpa?

Jag kan tycka att man någonstans på vägen måste bestämma sig, som nation, huruvida man ska – eller inte ska – ha en vapenindustri. Om man då bestämmer sig för att ha, så tycker jag att man måste bereda väg för en fungerande export också. Annars ska man inte ha en vapenindustri, för den kommer alltid tvingas att verka med bakbundna händer.

Vapen är hemska, det råder det inget tvivel om, och mänskligheten är vidrig som i alla lägen ekonomsikt prioriterar kostnaden för just dessa vapen, före sjukvårdsreformer, hjälp för hemlösa, skolor och utbildning etc. Men jag vidhåller bestämt att om vi i Sverige ska ha en vapenindustri (med alla positiva effekter det har på vår nationalekonomi), och jag säger om, då ska vi också få sälja vapen och ammuntion till de som faktiskt använder sig av dem.

Om…!

Inlägget Att sälja eller inte sälja dök först upp på Uppsnappat.

Första läser jag att två unga personer ska ha siktat ett luftgevär mot en lärare. VA? Hade de ingått ett vad eller vaddå?

Sen läser jag att ungdomarna var med på lektionen utan att de ens var elever på skolan. VA? Hur kan man acceptera det som lärare? Hade dessa ungdomar ingen egen skola att gå till? Låter väldigt skumt.

Till sist läser jag att skolan varken har anmält händelsen till polisen eller till arbetsmiljöverket? VA? Försöker man mörka incidenten eller varför agerar man så?

Maria Nicoleta Todea, som är rektor på skolan, måste belysa de här frågorna, för det låter ju helt otroligt, och jag kan inte för mitt liv begripa varför skolledningen väljer att inte polisanmäla ett direkt vapenhot. Det låter ju helt absurbt.

Någon som vet något mer, som kan sprida lite ljus…?

Inlägget Va, va och va??? dök först upp på Uppsnappat.

Ryssarna har ju alltid varit långt framme i kapprustningen, och så även nu! Go Russia!

Inlägget Rysk initiativförmåga dök först upp på Uppsnappat.

Nu har det framkommit att Saab Bofors ska exportera olika vapensystem till Saudiarabien till ett värde av ca 100 miljoner kronor. Motståndarna till Svensk vapenexport menar att denna affär inte borde få genomföras eftersom den kan rubba maktbalansen i Mellanöstern, med speciellt fokus lagt på de ansträngda relationerna mellan Saudiarabien och Israel. Man pekar på att vapensystemet som innefattar pansarvärnsroboten ”Bill 2” kan slå ut Israeliska stridsvagnar från 2 km håll.

Om man har en vapenindustri i ett land så måste den få exportera sina varor, för att ha en rimlig chans att överleva. Annars ska man lagstadga mot vapenindustrins existens. Det är det enda rätta, men det blir fort svårt att avgöra vad som ska klassas som vapen och inte och vad som i så fall ska tillåtas och inte. Det är ju rätt uppenbart att ”Bill 2″ är ett vapen, men hur är det med t.ex. bandvagnar från Hägglunds? Det är alltså inte alltid självklart.

Om man då lever med tanken på att vi ska ha en vapenindustri som ska exportera sina produkter är det helt galet att, som reglerna är idag, man inte skulle få exportera till vissa länder. Nämligen länder som ligger i krig. Dessutom hörde jag att det inte skulle vara tillåtet att sälja ammunition till länder man sålt vapen till efter att de gått ut i krig. Det sätter Sverige som säljare i en rätt dålig sits. Kunderna får köpa vapnet, men ammunitionen får de snickra ihop själv när kulorna börjar vina.

Sverige behöver vapenindsutrin och den närliggande stödindustrin. Sverige behöver exportera varorna för att kunna få stora volymer, som i sin tur ger intäkter till statskassan och framförallt jobb.

Krig är ett helvete, det kan vi vara helt överens om, men oavsett vad vi tycker om krig så kommer det tyvärr att finnas kvar i vår värld, tills vi hittar andra sätt att lösa konflikter på, vilket jag personligen tror aldrig händer.

Sedan tycker jag också att det initialt är underligt att handelsminister Ewa Björling vid flera tillfällen har förnekat affären, men det kanske har att göra med ett sekretesskrav, påtvingad av köparen. Affärer i de här prisklasserna är ju inte som att handla mjölk på ICA. Det är ju lite mer som står på spel.

Inlägget En viktig exportindustri dök först upp på Uppsnappat.