Att sälja eller inte sälja

Det pratas vapenexport på SvD Brännpunkt idag. Det har pratats vapenexport de senaste 30 åren i det här landet, utan att jag tycker mig ha hört alltför mycket om en utveckling åt ena eller andra hållet.

Jag tycker att vapenexportfrågan är dubbelmoralens högborg. Å ena sidan har man tagit beslut att Sverige ska ha en vapenindustri (genom att man t.ex. inte har förbjudit den) men å andra sidan får dessa vapen inte säljas till vilka länder som helst. Nämligen länder som är i krig.

Jag tycker det är höjden av dubbelmoral. Vem ska vi sälja vapen till om inte till länder som är i krig? Det finns ju liksom inte någon vits med att sälja vapen och ammunition till länder som inte behöver dem, eller??

Nu säger jag inte att vi nödvändigtvis ska sälja vapen, utan jag reflekterar bara över dilemmat om huruvida det är realistiskt att ha en vapenindustri i ett land och sedan regler som förbjuder företagen att exportera till de som verkligen vill köpa?

Jag kan tycka att man någonstans på vägen måste bestämma sig, som nation, huruvida man ska – eller inte ska – ha en vapenindustri. Om man då bestämmer sig för att ha, så tycker jag att man måste bereda väg för en fungerande export också. Annars ska man inte ha en vapenindustri, för den kommer alltid tvingas att verka med bakbundna händer.

Vapen är hemska, det råder det inget tvivel om, och mänskligheten är vidrig som i alla lägen ekonomsikt prioriterar kostnaden för just dessa vapen, före sjukvårdsreformer, hjälp för hemlösa, skolor och utbildning etc. Men jag vidhåller bestämt att om vi i Sverige ska ha en vapenindustri (med alla positiva effekter det har på vår nationalekonomi), och jag säger om, då ska vi också få sälja vapen och ammuntion till de som faktiskt använder sig av dem.

Om…!