Bakgrunden till frågan var att jag under en tid retat mig på att många inte fattar hur viktigt det är språk- och särskrivningsreglerna. Av ren respekt för andra människor så har jag undvikit att kommentera, men så slog det mig att man kanske inte hade tagit lika illa vid sig som jag befarade så länge man poängterar i en positiv ton, med syfte att utbilda. Så jag frågade folket.

Svaren jag fick var många och olika. En del var positiva och sa att de skulle uppskatta det, andra extremt negativa och tyckte att jag kunde ge fan i vad de skrev och på vilket sätt, och en del förstod inte varför jag överhuvudtaget engagerade mig i en sådan fånig detalj som hur folk skrev på de sociala nätverken.

Saken är den att det här med dåligt språk inte är en fånig detalj. Jag kan hålla med om att när man på skriver på nätet så får man tollerera lite fel här och där, till stor del orsakade av att man skriver snabbt, halkar på tangenterna, har små t-bord, eller inga alls som i mobilen etc. Absolut. Den typen av ”fel” har jag aldrig haft för avsikt att påtala för folk. Sådana fel gör vi alla och den här texten innehåller säkert exempel på detta också, trots att jag läst igenom den innan utlägg. (så var det sagt!)

Men när en person gång på gång skriver ”Dem ville inte ha efterrätt idag”, eller ”Dem kommer ikväll” så ser jag rött. Det handlar inte längre om ett slarvfel utan om ren och skär okunskap i det svenska språket. Eller att man inte bryr sig om hur det blir.

Detsamma gäller just särskrivningar. Jag kan exempelvis tappa respekten totalt för en person i en ledande befattning inom näringslivet eller politiken som i sina uppdateringar på Facebook, Twitter eller på sin blogg skriver isär ord som inte ska vara det. Jag blir rosenrasande eftersom jag tycker det vittnar om en slapphet mot hur vi kommunicerar med varandra. Man respekterar inte mottagaren tillräckligt för att lägga de där extra sekunderna på att kontrollera vad man skrivit. Eller lägga vinning på att lära sig hur saker ska skrivas. Man skiter helt enkelt i det, för det är inte viktigt. Vem bryr sig?

Jag har tyvärr inga jättebra exempel på ovanstående, förutom när jag gjorde mig ovän med Anna Maria Corazza Bildt (@annamariaCB) efter hon skrev ett inlägg på Twitter som knappt gick att förstå, och som jag givetvis kommenterade, eftersom jag ansåg (och fortfarande anser) att hon som EU-politiker borde kunna uttrycka sig knivskarpt både i tal och skrift. Hon delade tydligen inte min mening, utan lutade sig mot att det viktiga var att det gick att förstå – resten var sekundärt.

Återigen tycker jag att det här vittnar om slapphet och respektlöshet för mottagaren.

I morse skrev min dotter ett inlägg på FB (i samma anda som de flesta andra i hennes ålder):

Dear girls, if a gay pauses a video game just to text you back… Marry him!

Vad hon menade förstår vi nog alla, men vad skrev hon egenligen? Om en bög pausar ett tv-spel för att sms:a tillbaka, så gift dig med honom? Ska hon gifta sig med en bög…?!

En enda liten bokstav blev fel och hela meningen blev konstig. Huruvida felet beror på att hon slant eller på att hon faktiskt inte vet hur ”guy” stavas, vet jag inte i skrivande stund, men slarvigt är det och fel blev det. Är det ok för någon att påtala hennes fel, så att hon kan rätta till det? Eller ska man bara låta henne skriva som hon vill och bara undvika att läsa uppdateringar från sådana som henne, som utrycker sig dåligt? Är det inte bättre att påtala felen, om man gör det på ett juste sätt (gärna utanför offentligheten, genom ett DM t ex). Då kan ju personen lära sig och slipper förhoppningsvis göra om felet.

Är det fel att vara ”språkpolis” och vilja väl? Är det verkligen så hemskt att påpeka andras återkommande språkfel att det är bättre att nätet (och andra medier) svämmar över med dålig ihopsatt kommunikation?

För det är där vi hamnar till slut; vid gränsen för vad vi accepterar i språket. Med motiveringen ”Men man förstår ju vad jag menar” har man accepterat alla fel i världen och kvalitetsribban är sänkt till noll. Det enda som inte passerar är det som ingen förstår. Så länge någon begriper, så är det ok. Är det ok?

Jag tycker att alla och envar som läser detta inlägg ska ta och försöka höja sin egen nivå ett par snäpp idag och försöka eftersträva en bättre svenska. För handen på hjärtat, vi kan alla bli bättre. Jag kan det absolut, och jag strävar efter det dagligen. Och jag utmanar dig som läsare att bli det också. Mottagaren av din inlägg, tweets, posts etc kommer att uppskatta ett bättre språk.

1. Ta reda på skillnaden mellan de och dem.
2. Ta reda på vilka ord som ska särskrivas.
3. Ta dig tid att läsa igenom det du skrivet INNAN du klickar på ”skicka”.
4. Repsektera din mottagare, då denne utgör orsaken till att du skriver.

Svårare än så är det inte!

Inlägget Språkpoliser är vi allihopa dök först upp på Uppsnappat.

Tyvärr, och det är just detta som jag vill skriva lite om, hade det tydligen smugit sig in ett litet stavfel (av typen tangentbordshalkning) i Annas text, varför hon snabbt anklagades för att ”kasta sten i glashus”.

Jag har själv råkat ut för samma sak vid ett flertal tillfällen. Bland hannat har jag haft synpunkter på att en del journalister på Aftonbladet ibland skriver på en treårings nivå, varefter jag fick höra att jag minsann hade ett stavfel i inlägget och inte skulle ”kasta sten i glashus”. I det fallet tycker jag det är en enorm skillnad mellan mig – en självutnämnd bloggare med intresse för språkvård – och en betald journalist som enligt branschen själv ska kunna behärska det skrivna språket.

Givetvis stack det i ögonen på vissa att Anna i sitt inlägg hade ett stavfel, hon är ju trots allt copywriter till yrket. Och visst är det förargligt när det händer, jag håller med, men det är väl inte detta saken handlade om. Anna kommer med ett antal bra tips till hur man förbättrar sin skriftliga kommunikation, något som väldigt många borde läsa och ta till sig. Istället fastnar kritikerna på att gnälla á la jantelagen på att Anna ”kastade sten i glashus”.

• Jag kan ogilla färgen på en byggnad, utan att vara målare.
• Jag kan ha synpunkter på en utstyrsel, utan att vara modedesigner.
• Jag kan tycka maten är äcklig, utan att vara kock.
• Jag kan kommentera att någon inte vet hur de ska använda särskrivningar utan att för den sakens skull ha 100% korrekt språkbruk själv. Eller???

Jag hävdar att det inte finns en längre text utan åtminstone något litet grammatiskt fel någonstans. Det spelar nämligen ingen roll hur ofta man korrekturläser en artikel, bok eller essä så smyger sig alltid nåt fel in. Det är väldigt svårt att få det felfritt.

Men om man inte reder ut att skriva en skylt där det ska stå ”Trattkantareller”, utan att stava fel och särskriva, då är det ett större problem. Om det på skylten står som t ex ovan, då är ju 100% av budskapet fel. Stoooor skillnad, eller hur?!

Du kommer säkert kunna hitta minst 5 fel i den här texten också, men jag tänker trots det fortsätta upplysa språkhandikappade som jag stöter på, om deras dåliga alster så länge jag lever.

Inlägget Om att kasta sten i glashus, eller inte dök först upp på Uppsnappat.

Frågan är om det verkligen är rektorn som varit framme, med tanke på att språket mer liknar en 14-årings.

Alternativ 1: Det är en kompis som bara jäklas och utger sig för att vara rektorn, bara för att skoja lite. Det skulle förklara en del.

Alternativ 2: Det är faktiskt rektorn, och denne är inte vän med det skrivna ordet (eller så har hon/han haft väldigt bråttom). Både stavnings- och tempusfel – bara för att nämna något. Hur kan denne rektor då förvänta sig mer än så av sina elever?

Jag lär nog aldrig få veta sanningen, men kunde inte heller låt bli att fundera på vad det kunde röra sig om. Vad tror ni?

(Och, ja det finns säkert stavfel i det här inlägget också, men det är inte det det handlar om, ok?)

Inlägget Hur står det till med skolan? dök först upp på Uppsnappat.

Vår ökade skrivande, framförallt i samband med kommunktion på sociala medier, har gjort oss slarviga tror jag. Det hela började nog med epostens framtåg för 15 år sedan. Man började skriva mycket mer och med tiden mycket ledigare. Språket blev slarvigare eftersom det fanns en allmän inställning att ”Äh, han/hon förstår i alla fall”.

Detta ledde fram till två speciella missbruk, nämligen av utropstecknet (!) och ”fortsättningföljer”-punkterna (…) som givetvis inte heter det utan har ett mycket finare namn gissar jag och ber om assistans från språkvetare där ute.

Idag känns det som om utropstecknet i många sammanhang ersatt punkten. Man skriver det inte i syfte att markera ett utrop, som tanke var från början, t.ex. om man skulle sriva ”Akta dig!” elller ”Sätt fart nu!” etc.

Istället skrivs det ofta i styfte att betona en mening. Exempelvis ”Jag kommer över till dig så kan vi spela hela kvällen!”. Eller ”Man ska ordna sina böcker i bokstavsordning tycker jag!”. Det är väl inga utrop? Ännu värre blir det när skribenten tar till flera utropstecken för att ännu mer förstärka sin åsikt. ”Jag tror inte ett dugg på ditt skitsnack längre och kommer aldrig att lita på dig mer!!!!” Inte heller detta är ett utrop, utan det handlar mer om att man vill förstärka det visuella i att säga det och illustrera en arg och sammanbiten människa.

Sedan har vi det där med (…) som jag inte ens vet om det är ett vedertaget tecken i svenska språket ens, men det finns som tecken på datorna så… Oj, där använde jag det själv, och i helt rätt sammanhang också, eftersom punkterna ersatte fortsättningen på meningen som läsaren själv lätt kan lista ut. Det är just så det är tänkt. Som ett sätt att bekvämt inte behöva skriva ut ord som alla redan vet ska komma. Fler exempel: ”Först till kvarn…”. Alla vet att fortsättningen är ”får först mala”, så varför ödsla tangentnedslag med att skriva det. ”Den som sig i leken ger…”, ”Har man sagt A…”. Ja ni förstår tanken eller hur?

Men man kan inte skriva ”Ikväll ska jag hem till Pelle…”. Jaha, och? Jag har ingen aning vad det innebär. Är det mening att vi ska dra en snuskig slutsats eller vet alla kanske om att Pelle och skribenten alltid kollar på film, ja kanske, men nej. Det blir fel. Inte heller funkar det när det står ”Ikväll sprang jag två mil…”. Det var ju bra för dig, men vad är den själklara fortsättningen på den meningen?! Och du hade orkat tjugo till, eller? Man lämnar över till läsaren att hitta på en egen fortsättning, och det kan i många fall vara helt ödesdigert.

Tänk efter själva när ni kolla statusuppdateringar på Facebook nästa gång och även i epost-sammanhang såklart, där man titt som tätt missbrukar (!) och (…) för att på olika sätt förstärka meningar och dess betydelser. Man ser det över allt. Jag uppmanar er att tänka efter lite innan ni använder dessa tecken, för att på så vis behålla deras egentliga syfte och inte ta udden ur deras kraft.

Inlägget Ett utrop för det skrivna språket dök först upp på Uppsnappat.

”Klockan 10.30 häktades 58-åringen i Malmö tingsrätt, misstänkt för människorov.”

Vaddå misstänkt? Jag förstår att det är ett juridiskt begrepp och eftersom han inte är prövad i domstol ännu så är han ”misstänkt” i detta läge. Jag tycker bara det låter fånigt med att mannen skulle vara ”misstänkt” när han greps på bar gärning efter en fritagning i ett gisslandrama.

Jag menar; lyssna på ordet själv: ”Misstänkt”. Han är i detta skede bara misstänkt. Vaddå? Tror de bara att det kanske är han, men de är inte helt säkra?! Det kan ju vara någon annan som bytte kropp med mannen under själv fritagningen. Det var tydligen en hel del rök och annat inblandat och då finns det ju en risk att den riktiga förrövaren kom undan genom en bakdörr. Huh?

Kan man inte i sådant här läge kalla det ”skäligen misstänkt” i alla fall? Eller att han helt enkelt ”häktades på grund av människorov”?

Inlägget Hur tänker de här? dök först upp på Uppsnappat.

Är det inte förtroendeingivande när företag inom den branschen har sådan stenkoll på språket? Skylt&Dekor verkar dessutom vara vassa på det här med internet. Ovanstående är alltså den adressen som de hävdar sig ha, om man får tro Google Maps. Jag får inte den att funka…

Inlägget Oro väckande språk bruk dök först upp på Uppsnappat.