Ett utrop för det skrivna språket

Tänkte ge mig in i en språklig reflektion, som jag säkert kommer att snava mig igenom, men har ni tänkt på en sak; hur ofta utropstecken och ”fortsättningföljer”-punkter används i fel syfte?

Vår ökade skrivande, framförallt i samband med kommunktion på sociala medier, har gjort oss slarviga tror jag. Det hela började nog med epostens framtåg för 15 år sedan. Man började skriva mycket mer och med tiden mycket ledigare. Språket blev slarvigare eftersom det fanns en allmän inställning att ”Äh, han/hon förstår i alla fall”.

Detta ledde fram till två speciella missbruk, nämligen av utropstecknet (!) och ”fortsättningföljer”-punkterna (…) som givetvis inte heter det utan har ett mycket finare namn gissar jag och ber om assistans från språkvetare där ute.

Idag känns det som om utropstecknet i många sammanhang ersatt punkten. Man skriver det inte i syfte att markera ett utrop, som tanke var från början, t.ex. om man skulle sriva ”Akta dig!” elller ”Sätt fart nu!” etc.

Istället skrivs det ofta i styfte att betona en mening. Exempelvis ”Jag kommer över till dig så kan vi spela hela kvällen!”. Eller ”Man ska ordna sina böcker i bokstavsordning tycker jag!”. Det är väl inga utrop? Ännu värre blir det när skribenten tar till flera utropstecken för att ännu mer förstärka sin åsikt. ”Jag tror inte ett dugg på ditt skitsnack längre och kommer aldrig att lita på dig mer!!!!” Inte heller detta är ett utrop, utan det handlar mer om att man vill förstärka det visuella i att säga det och illustrera en arg och sammanbiten människa.

Sedan har vi det där med (…) som jag inte ens vet om det är ett vedertaget tecken i svenska språket ens, men det finns som tecken på datorna så… Oj, där använde jag det själv, och i helt rätt sammanhang också, eftersom punkterna ersatte fortsättningen på meningen som läsaren själv lätt kan lista ut. Det är just så det är tänkt. Som ett sätt att bekvämt inte behöva skriva ut ord som alla redan vet ska komma. Fler exempel: ”Först till kvarn…”. Alla vet att fortsättningen är ”får först mala”, så varför ödsla tangentnedslag med att skriva det. ”Den som sig i leken ger…”, ”Har man sagt A…”. Ja ni förstår tanken eller hur?

Men man kan inte skriva ”Ikväll ska jag hem till Pelle…”. Jaha, och? Jag har ingen aning vad det innebär. Är det mening att vi ska dra en snuskig slutsats eller vet alla kanske om att Pelle och skribenten alltid kollar på film, ja kanske, men nej. Det blir fel. Inte heller funkar det när det står ”Ikväll sprang jag två mil…”. Det var ju bra för dig, men vad är den själklara fortsättningen på den meningen?! Och du hade orkat tjugo till, eller? Man lämnar över till läsaren att hitta på en egen fortsättning, och det kan i många fall vara helt ödesdigert.

Tänk efter själva när ni kolla statusuppdateringar på Facebook nästa gång och även i epost-sammanhang såklart, där man titt som tätt missbrukar (!) och (…) för att på olika sätt förstärka meningar och dess betydelser. Man ser det över allt. Jag uppmanar er att tänka efter lite innan ni använder dessa tecken, för att på så vis behålla deras egentliga syfte och inte ta udden ur deras kraft.

Ett utrop för det skrivna språket
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)
This entry was posted in Facebook, Lättsamt, Språk and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Ett svar till Ett utrop för det skrivna språket

  1. Tycker du har rätt om att du själv skall dra slutsatser om var Pelle skall gör. Det händer att jag använder … för just att utlämna till läsaren att själva fylla i, eller ibland som den där sucken man kan ha på sista ordet i en mening. I det fallet är … lite av samma förmedlare som en smiley, en känsloförmedlare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>