Är det möjligt idag att bedriva en affärsverksamhet där man väljer att inte ha en social närvaro på Internet? Är det t o m möjligt att som företag inte ha en närvaro på internet över huvud taget??

Första tanken var att det såklart var helt orimligt. Vem kommer hitta, anlita och få förtroende för ett företag om de inte ens har en hemsida, eller finns tillgängliga på annat sätt på internet? Hur kommer 90-talisterna att behandla ett företag som de inte kan nå direkt via facebook eller twitter om 5 år? Det borde ju te sig rätt uppenbart att det inte funkar. Eller?

Sen började jag fundera på alla de här små näringsidkarna som du sällan eller aldrig tänker på. Du vet, hattaffären nere på hörnet i ytterområdet, eller köttbutiken i källaren på hyresfastigheten i förorten, eller varför inte pianostämmaren som har verkstad i en lada på landet etc. De här små aktörerna som säkerligen hade kunnat nischat sig genom att skaffa en stor närvaro på Internet (som exempel på det nämner jag gärna Stenugnsbageriet i Slöinge som byggt hela framgången på sin nätnärvaro) men som lika gärna hankar sig kvar och rent av frodas genom att ha en stadig kundkrets som byggts upp under år av slit och som till och med skickas i arv ner i generationerna. Det finns sådana fortfarande. Små företag som lever (tillräckligt) gott på att ha en stadig kundkrets och som egentligen inte behöver fler kunder, för de kan ändå inte hantera dem. De har precis så stor kundkrets som de behöver för önskat utfall.

I deras fall gäller nog inte den där inledande devisen. Jag tror att de mycket väl kan stå kvar om 5 år även utan närvaro på nätet, och kanske till och med just på grund av att de inte har det. I en tid då ”alla” finns på nätet och hysterin kring SoMe är enorm är det kanske en nisch att inte finnas där. Att sticka ut genom att bygga på äldre värden såsom trygghet, kvalitet, relationer etc. Att bli en ikon, inte för att man väljer bort nätet utan protest, utan för att man inte behöver gå den vägen, eftersom man redan har sina kunder, kanske är framtidens melodi för dessa företag.

Det är i alla fall en tanke då ”allting” finns på internet och det har blivit till ett nödvändigt ont i mångas ögon (vilket tyvärr ibland syns på företagens hemsidor mm).

Vad tror du??

Inlägget Att överleva internetbubblan dök först upp på Uppsnappat.

Just dessa utnämningar väger väl fortfarande tungt måhända, och även en handfull andra, men idag har ju varenda liten organisation sina egna utnämningar och priser. Och det räcker ju inte med det. Inom vissa branscher tävlar till och med olika aktörer om att dela ut pris för samma titel. Flera likartade evenemang inom samma klick alltså. Nu går det väl ändå för långt?!

Jag vet inte vem det var som började eller exakt när det hände, men helt plötsligt blev det mode för ett par år sedan att anordna galor med prisutdelning. Det skulle vara glitter och glamour, kändistätt och omskrivet. Det skulle vara det hetaste i branschen och något som alla såg fram emot. Branschens egen gala…

Men hur sexigt är det egentligen att ha en gala inom tandhygienistsektorn, vägarbetarbranschen eller inom städteknik? Det känns med ens väldigt krystat, till exempel när man ska få ett gäng grovarbetare att för en kväll ikläda sig rollen som galaprinsar och dansa runt på Nalen i Stockholm när Jean Pierre Barda är konfrencier. Inte för att grovarbetare inte kan föra sig, det är jag helt övertygad om att de kan, men jag har svårt att se att de skulle uppskatta samma glitter och glamour som de kanske gör inom mode-, kosmetik- och frisörbranschen. (Nu drar vi alla över en kam!)

Det hela funkade ett tag, men varenda gala skulle utformas som Oscarsgalan, med allt vad det innebär. Och varför finns behovet alls? Är det så viktigt att lyfta fram årets kvastingenjör och tilldela denna en guldkvast? Vem är det viktigt för? Arrangören, den som vinner eller branschen i stort. Är det därför man arbetar inom t.ex. städteknik, för att få en chans att vinna en guldkvast? Jag har svårt att tro det.

Jag tror det är väldigt viktigt att löpande lyfta fram personer som på ett eller annat sätt har utmärkt sig i en bransch, men jag tror inte att det alltid måste ske enligt samma recept. En anpassning till målgruppen hade varit önskvärt. Och framförallt är det viktigt att aktörerna inom samma bransch går ihop och hittar koordinationsmöjligheter, för det är ju sannerligen löjligt att man inom samma område har två olika galor och ger ut snarlika pris. Ingen vinner ju på det! Inte branschen och inte arrangören.

Den stora skillnaden mellan den traditionella ”galan” och den moderna, är att den traditionella hade för avsikt att lyfta fram folk och priserna kom ofta från en fond eller liknande. Den moderna har i 9 fall av 10 syfte att vara en intäktskälla för arrangören – inget annat. Med andra ord saknas i många fall engagemanget som gör en gala till vad den ska vara – om den över huvud taget ska arrangeras – nämligen magisk!

Ska vi inte till nästa års Webcoast instifta ett par priser och dela ut lite usb-sladdar till Årets Webfjant, Årets Social(media)fall, Årets Wannabe etc? Hade inte det varit väldigt trevligt för vår ”bransch”. Sen kan man ju göra samma sak på #SSWC och alla andra träffar därefter. Lite konkurrens skadar ju aldrig.

Inlägget Vi drunknar i priser, galor och event dök först upp på Uppsnappat.

Jag tycker att vapenexportfrågan är dubbelmoralens högborg. Å ena sidan har man tagit beslut att Sverige ska ha en vapenindustri (genom att man t.ex. inte har förbjudit den) men å andra sidan får dessa vapen inte säljas till vilka länder som helst. Nämligen länder som är i krig.

Jag tycker det är höjden av dubbelmoral. Vem ska vi sälja vapen till om inte till länder som är i krig? Det finns ju liksom inte någon vits med att sälja vapen och ammunition till länder som inte behöver dem, eller??

Nu säger jag inte att vi nödvändigtvis ska sälja vapen, utan jag reflekterar bara över dilemmat om huruvida det är realistiskt att ha en vapenindustri i ett land och sedan regler som förbjuder företagen att exportera till de som verkligen vill köpa?

Jag kan tycka att man någonstans på vägen måste bestämma sig, som nation, huruvida man ska – eller inte ska – ha en vapenindustri. Om man då bestämmer sig för att ha, så tycker jag att man måste bereda väg för en fungerande export också. Annars ska man inte ha en vapenindustri, för den kommer alltid tvingas att verka med bakbundna händer.

Vapen är hemska, det råder det inget tvivel om, och mänskligheten är vidrig som i alla lägen ekonomsikt prioriterar kostnaden för just dessa vapen, före sjukvårdsreformer, hjälp för hemlösa, skolor och utbildning etc. Men jag vidhåller bestämt att om vi i Sverige ska ha en vapenindustri (med alla positiva effekter det har på vår nationalekonomi), och jag säger om, då ska vi också få sälja vapen och ammuntion till de som faktiskt använder sig av dem.

Om…!

Inlägget Att sälja eller inte sälja dök först upp på Uppsnappat.

Listan såg ut så här:

1. SJ
2. Ryan Air
3. Försäkringskassan
4. TeliaSonera
5. ComHem
6. Viasat
7. Eon
8. Fortum
9. Tele2
10. Lidl

Inte helt förvånande hamnade SJ i topp, och de har väl de två senaste vintrarna att tacka för det gissar jag, även om de redan innan dess var kända för dålig service och tidtabeller som aldrig hölls.

Man ser ju också att de flesta av företagen är de ledande i sin bransch vilket givetvis ger sämre statistik eftersom de ju defacto har fler kunder än deras konkurrenter och därmed gissningsvis även fler missnöjda kunder, till antalet räknat.

Att Lidl ligger med handlar nog bara om att de helt enkelt är värdelösa, vilket givetvis är min högst personliga åsikt, och detta har jag skrivit om tidigare (1) (2). Men de är ju inte direkt ledande menar jag.

Jag blev lite förvånad över att Försäkringskassan låg med på listan eftersom jag inte uppfattar dem som ett företag i den bemärkelsen. Det är mer av en ”myndighet” tycker jag. Och i så fall tror jag även att Kronofogdens kunder tillhör de rätt så missnöjda…! (humor!)

Och att Ryan Air ligger med förstår jag inte alls. De är ju bara kreativa!

ICA, IKEA och Länsförsäkringar låg i topp på den motsatta listan, dvs de som vet vad kundvård betyder och lägger ner stor energi på att behålla sina kunder.

Inlägget Skit i kunderna! dök först upp på Uppsnappat.