Det pratas mycket om #prataomdet just nu. Ett upprop från Johanna Koljonen (@jocxy) på Twitter om att man ska kunna prata om sexuella övergrepp öppet och inte behöva tiga still och dölja sina känslor, för att få social acceptens.
Bra initiativ!
Egentligen vill jag inte ge mig in i den här debatten, eftersom jag är rädd för att slitas i stycken av folk som inte accepterar att man kan prata om #prataomdet från ett kritiskt perspektiv också. För givetvis har jag som vanligt lite funderingar som inte riktigt går i linje med vad som i detta fall anses som PK.
Jag tror att vi alla kan vara överens om att man ska kunna prata om övergrepp och övertramp av olika slag, oavsett om de är rent kriminella eller bara socialt obekväma. Prata på. Det är bra, och det ska lyssnas på. Då har jag sagt det. Ok???
Men är det inte samtidigt väldigt farligt att alltid blint lita på den som anklagar, och inte få ifrågasätta situationen, pga vad den politiskt korrekta massa bestämt är rätt.
Det jag menar är att det faktiskt finns situationer där kvinnor utnyttjar sin ställning för att av olika skäl ”sätta dit” en kille. Och innan ni börjar hugga ihjäl mig för det uttalandet, så vill jag bara säga att jag har personliga erfarenheter av just detta. Inte i första person, men i andra. Och det är en jäkligt obehaglig situation.
Alltså ska man givetvis få prata, och man ska prata och det är jättebra att folk (kvinnor oftast) öppnar sig själva, ventilerar och spolar bort all skuld och negativa känslor som gärna belastar ett sexuellt övergrepp – oavsett omfattningen av det, och det är dessutom i den övergripnas ögon att kvantifiera situationen. Allt det här är helt självklart tycker jag och ett tecken på att vi lever i 2000-talet. Och det är för detta som jag tycker att #prataomdet är ett bra initiativ.
Men vi får aldrig sluta att ifrågasätta, som en del i en social utredning, för om det blir moraliskt fel att ifrågasätta – oavsett vad det gället – har vi riktiga problem. Lite som den klassiska 2-punktsregelverket;
- Jag har alltid rätt
- Har jag mot förmodan fel, se punkt 1.
Det går liksom inte att existera i ett samhälle under sådana premisser och det jag tycker jag är något som vi också måste ta med oss in i #prataomdet, även om det bara är i marginalen.
Så låt oss nu prata om det!
Diskussionen handlar nog först och främst om gråzonen.
Johanna har tagit som exempel där hon och en man haft sex på kvällen, och efter överenskommelse använt kondom.
På morgonen vaknar hon av att mannen har sex med henne, och hon säger inte nej. Är det ett övergrepp? Det hade kommit överens att använda kondom, men hon sa inte heller ifrån. Accepterade hon det hela när hon inte tydligt sa ifrån?
Jag kan tycka att hashtagen #prataomdet kanske fått för mycket fokus på grövre övergrepp. Det finns ju en frågeställning mer i gråzonen.
En man och kvinna kommer överens om att använda kondom. Kondomen går sönder under akten, vilket mannen uppfattar, men han avbryter inte. Är det ett övergrepp?
Givetvis gäller det omvända för män, som litar på att en kvinna tar P-piller, men det visar sig att hon inte alls gör det, men ljugit för att få sex med mannen.
Det är det som är vad #prataomdet
//Christian
Det är
Ok, jag fick bara känslan att det mer handlade om rätten att alltid ha rätt, och att det var det man skulle prata om, för att inte sopa dessa situationer under mattan. Men det berör kanske inte kärnfrågan.
De frågeställningar du tar upp här – om gråzonerna – är väldigt intressanta och något vi definitivt både ska prata om i öppna forum och även kunna prata om mellan fyra ögon. Och det är väl kanske det då som är syftet med #prataomdet. En definition som är mindre flummig (eller är det bara jag som tycker det) på deras sajt hade kanske varit att föredra.
Fortfarande tycker jag att det är ett bra initiativ.
Det här bör läsas: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dags-att-prata-om-det-1.1229359