För en dryg vecka sedan ställde jag en fråga bland mina facebookvänner som löd: ”Hade DU blivit stött, kränkt, irriterad, uppretad, ledsen eller provocerad om jag diskret poängterade dina särskrivningar?”

Bakgrunden till frågan var att jag under en tid retat mig på att många inte fattar hur viktigt det är språk- och särskrivningsreglerna. Av ren respekt för andra människor så har jag undvikit att kommentera, men så slog det mig att man kanske inte hade tagit lika illa vid sig som jag befarade så länge man poängterar i en positiv ton, med syfte att utbilda. Så jag frågade folket.

Svaren jag fick var många och olika. En del var positiva och sa att de skulle uppskatta det, andra extremt negativa och tyckte att jag kunde ge fan i vad de skrev och på vilket sätt, och en del förstod inte varför jag överhuvudtaget engagerade mig i en sådan fånig detalj som hur folk skrev på de sociala nätverken.

Saken är den att det här med dåligt språk inte är en fånig detalj. Jag kan hålla med om att när man på skriver på nätet så får man tollerera lite fel här och där, till stor del orsakade av att man skriver snabbt, halkar på tangenterna, har små t-bord, eller inga alls som i mobilen etc. Absolut. Den typen av ”fel” har jag aldrig haft för avsikt att påtala för folk. Sådana fel gör vi alla och den här texten innehåller säkert exempel på detta också, trots att jag läst igenom den innan utlägg. (så var det sagt!)

Men när en person gång på gång skriver ”Dem ville inte ha efterrätt idag”, eller ”Dem kommer ikväll” så ser jag rött. Det handlar inte längre om ett slarvfel utan om ren och skär okunskap i det svenska språket. Eller att man inte bryr sig om hur det blir.

Detsamma gäller just särskrivningar. Jag kan exempelvis tappa respekten totalt för en person i en ledande befattning inom näringslivet eller politiken som i sina uppdateringar på Facebook, Twitter eller på sin blogg skriver isär ord som inte ska vara det. Jag blir rosenrasande eftersom jag tycker det vittnar om en slapphet mot hur vi kommunicerar med varandra. Man respekterar inte mottagaren tillräckligt för att lägga de där extra sekunderna på att kontrollera vad man skrivit. Eller lägga vinning på att lära sig hur saker ska skrivas. Man skiter helt enkelt i det, för det är inte viktigt. Vem bryr sig?

Jag har tyvärr inga jättebra exempel på ovanstående, förutom när jag gjorde mig ovän med Anna Maria Corazza Bildt (@annamariaCB) efter hon skrev ett inlägg på Twitter som knappt gick att förstå, och som jag givetvis kommenterade, eftersom jag ansåg (och fortfarande anser) att hon som EU-politiker borde kunna uttrycka sig knivskarpt både i tal och skrift. Hon delade tydligen inte min mening, utan lutade sig mot att det viktiga var att det gick att förstå – resten var sekundärt.

Återigen tycker jag att det här vittnar om slapphet och respektlöshet för mottagaren.

I morse skrev min dotter ett inlägg på FB (i samma anda som de flesta andra i hennes ålder):

Dear girls, if a gay pauses a video game just to text you back… Marry him!

Vad hon menade förstår vi nog alla, men vad skrev hon egenligen? Om en bög pausar ett tv-spel för att sms:a tillbaka, så gift dig med honom? Ska hon gifta sig med en bög…?!

En enda liten bokstav blev fel och hela meningen blev konstig. Huruvida felet beror på att hon slant eller på att hon faktiskt inte vet hur ”guy” stavas, vet jag inte i skrivande stund, men slarvigt är det och fel blev det. Är det ok för någon att påtala hennes fel, så att hon kan rätta till det? Eller ska man bara låta henne skriva som hon vill och bara undvika att läsa uppdateringar från sådana som henne, som utrycker sig dåligt? Är det inte bättre att påtala felen, om man gör det på ett juste sätt (gärna utanför offentligheten, genom ett DM t ex). Då kan ju personen lära sig och slipper förhoppningsvis göra om felet.

Är det fel att vara ”språkpolis” och vilja väl? Är det verkligen så hemskt att påpeka andras återkommande språkfel att det är bättre att nätet (och andra medier) svämmar över med dålig ihopsatt kommunikation?

För det är där vi hamnar till slut; vid gränsen för vad vi accepterar i språket. Med motiveringen ”Men man förstår ju vad jag menar” har man accepterat alla fel i världen och kvalitetsribban är sänkt till noll. Det enda som inte passerar är det som ingen förstår. Så länge någon begriper, så är det ok. Är det ok?

Jag tycker att alla och envar som läser detta inlägg ska ta och försöka höja sin egen nivå ett par snäpp idag och försöka eftersträva en bättre svenska. För handen på hjärtat, vi kan alla bli bättre. Jag kan det absolut, och jag strävar efter det dagligen. Och jag utmanar dig som läsare att bli det också. Mottagaren av din inlägg, tweets, posts etc kommer att uppskatta ett bättre språk.

1. Ta reda på skillnaden mellan de och dem.
2. Ta reda på vilka ord som ska särskrivas.
3. Ta dig tid att läsa igenom det du skrivet INNAN du klickar på ”skicka”.
4. Repsektera din mottagare, då denne utgör orsaken till att du skriver.

Svårare än så är det inte!

För en dryg vecka sedan ställde jag en fråga bland mina facebookvänner som löd: ”Hade DU blivit stött, kränkt, irriterad, uppretad, ledsen eller provocerad om jag diskret poängterade dina särskrivningar?”...