”Det är alltså långt ifrån enbart jägare som anser att rovdjurstammarna bör begränsas, betydligt större grupper i samhället delar den synen. Trots att vissa personer och organisationer gjort allt för att trissa upp negativa stämningar mot landsbygdsbefolkningen i allmänhet och vargjakten i synnerhet har svenska folket genomskådat retoriken. Svenska folket förstår att det kan vara problematiskt att leva med stora rovdjur, trots att man själv kanske inte är berörd.”
via Torbjörn Lövboms debattartikell ”Stort stöd för att begränsa vargstammen” i SvD.
Jag tycker att hela diskussionen om vargjakt är kraftigt överdriven. Och ovanstående påstående om att svenska folket är för en begränsning av vargbeståndet etc är även det missvisande enligt mig.
Frågan som har ställts, är huruvida vi ska begränsa vargbeståndet i Sverige till 200 djur. Frågan som besvaras av ”svenska folket” däremot, är snarare ”Vill du springa på en varg när du är ute i skogen?”. Nej, vem vill det? Att Torbjörn Lövbom, som är ordförande i Jägareförbundets rovdjursvård tar tillfället i akt och sätter ett likhetstecken mellan fråga och svar i detta ärende är beklagligt.
Varför ska alltid naturen bli tvungen att akta på sig för oss människor? Jag vill inte heller springa på en varg ute i skogen, när jag är på strövtåg med min hund t.ex. men om det innebär att varenda (eller en enda) varg måste fällas för min säkerhets skull, väljer jag hellre att inte ge mig ut på strövtåg. Vargen har lika rätt att leva som både hunden och jag. Kanske till och med mer än mig faktiskt, eftersom den inte lämnar en bråkdel så stort avtryck efter sig.
Kanske borde vi i stället lära våra barn och barnbarn hur man kan leva i samförstånd med rovdjur. Vi kanske inte alltid måste stå högst i näringskedjan? Vi kanske inte alltid kan förvänta oss att naturen bugar och viker undan bara för att vi ska ta plats? Kanske är det dags att vi lär oss att leva i samexistens med bl a detta magnifika djur.
Det tråkiga är att många av dem som uttalar sig i vargdebatten gör det utifrån ett ekonomiskt eller livsstilsperspektiv. Inte ur ett naturperspektiv. Så när Lövbom påminner om att jägare, markägare och renägare är för en begränsning av vargbeståndet, är det rätt uppenbart att det är ekonomiska värderingar som ligger bakom, vilket jag tycker är både moraliskt fel och rent ut sagt patetiskt. Vi kan inte hålla på att utrota djurarter bara för att det gagnar oss ekonomiskt. Vad är det för inställning? Då får istället de som drabbas arbeta runt problemen, och hjälp för detta ska de däremot vara berättigade till.
Och de som bor i vargområden får väl antingen vänja sig vid att ha vargar som springer runt på tomten eller helt enkelt flytta! I Stockholms innerstad finns inte så värst många vargar (eller någon annan natur heller för den delen) så det är ju ett tips till er i så fall.
Sluta lek Gud bara för att ni tjänar pengar på det!
