Det verkar dock vara en utbredd missupfattning att yttrandefriheten ger var och en av oss rätten att säga och skriva precis vad vi vill i alla lägen utan att någon får säga ifrån. Skulle någon ifrågasätta dina alster kan du bara hävda att ”du har rätt till det” enligt yttrandefriheten.

Det är fel!

Yttrandefrigheten handlar inte om att man får skriva vad man vill på sin blogg eller uttrycka sig hur korkat som helst i ett forum utan att någon annan har rätten att bli arg eller kränkt. Yttrandefriheten är instiftad som ett skydd för individen, för medborgaren i samhället, och ger denne rätt att få uttrycka sina åsikter utan risken att bli åtalad och frihetsberövad på grund av åsikterna skiljer sig från maktens. Yttrandefriheten reglerar alltså relationen mellan staten och individen – inte mellan två individer vilket många tror.

Du har i Sverige rätt att uttala dig kritiskt om vår regering utan att riskera åtal. Du får demonstrera och uttrycka dina åsikter genom insändare. Du får öppet kritisera ledande befattningshavare inom regeringen, utan att polisen kommer och hämtar in dig på förhör. Det är yttrandefrihet.

”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem” / Voltaire

Att du ska få säga ”negerboll” istället för ”chokladboll” är inget som regleras i vår yttrandefrihet över huvud taget. Det är nämnligen en relation mellan dig och en eller flera andra individer. Det är något du får bära ansvar för helt själv utan att lagen går emellan.

Det vore därför bra om fler nymediala svenskar hade bättre koll på vad yttrandefriheten egentligen innebar så att de slutade att felaktigt använda sig av den som ett universalförsvar mot allt dumt de häver ur sig.

Läs gärna mer om vad yttrandefriheten är och hur den är en av hörnstenarna i vårt demokratiska samhälle: http://sv.wikipedia.org/wiki/Yttrandefrihet

Inlägget Vi har väl yttrandefrihet i det här landet? dök först upp på Uppsnappat.

Därför tror jag att det skulle komma som en stor överraskning för min omgivning om jag helt plötligt skulle avisera att jag tänker hoppa av ekorrhjulet och helt enkelt sluta vara lika aktiv längre, kanske rentav stänga ner en del olika konton förenade med SoMe.

Just nu kör jag, i fokusordning: Facebook, Instagram, Twitter, LinkedIn och YouTube. Jag kan inte påstå att dessa tjänster på något sätt är betungande, eftersom det tvärtom är mycket roligt som händer där, men det finns en sak som jag saknar med SoMe och som lyser starkare och starkare med sin frånvaro; personlig och fysisk kontakt. Jag saknar att träffa folk. Jag saknar de där stunderna då man samlades för att prata. Idag känns det som att man försakat det eftersom man hela tiden håller kontakt via SoMe istället och inte har samma behov av att träffas av den anledningen.

Jag vill noga poängtera att jag inte värderar andras medverkan på SoMe, eller brist därpå. Det får de göra alldeles själv. Jag har bara rannsakat min egen närvaro och kommit fram till att jag vill ha till en förändring.

Luften gick ur mig för ett tag sedan då Klout byggde om sin beräkningsalgoritm för inflytelse och jag därmed sjönk från en 61:a till en 47:a. Det blev en underlig besvikelse vilket senare fick mig att reflektera över varför det just var så och detta i sin tur ledde mig fram till detta inlägg.

En diskussion med en nära släkting i helgen fick mig också att fundera lite över vad det är jag egentligen lämnar efter mig: information. Jag förser inte bara min omgivning utan framförallt de olika systemen med för dem kritisk information om mitt liv, och utan att låta alltför paranoid (för det är inte den vinkeln jag har) så känner jag bara att det är läge att dämpa det informationsflödet lite.

Som en sista punkt känner jag också att jag vill försöka råda bot på informationsstressen lite och känna att jag kan lägga ifrån mig telefonen emellanåt utan att få panik! Idag är den saken inte alltid helt enkel och SoMe skäl dessutom en hel del tid, om än i mikroformat.

Jag kommer inte att stänga mitt Facebook-konto, inte än på ett tag, men jag kommer inte heller att posta varenda händelse i mitt liv eller kommentera var och vartannat inlägg (gärna i syfte att skapa lite debatt) såsom jag gjort hittills. Jag kommer fortfarande att finnas kvar, och jag kommer fortfarande att prata med folk den vägen, men jag tänker ta och hitta ett litet undangömt hörn någonstans, kanske med lite charmigt damm längs golvlisterna, där jag emellanåt kan betrakta min omgivning men inte känna att jag behöver delta på samma sätt.

Jag tänker låta andra sträva mot rampljuset nu, för jag orkar helt ärligt inte längre.

Sammanfattningsvis är det alltså fyra skäl till att jag nu aktivt kommer att befinna mig mindre på SoMe:

• Avsaknad av fysisk kontakt.
• Priset, i form av vad man lämnar ifrån sig och hur detta (kan) används, är högt.
• SoMe skapar ett beroende som bygger stress.
• Tiden…!

Med detta sagt har ni en förklaring till varför jag framöver kanske inte kommer att vara lika aktiv på nätet som jag varit fram till nu.  Och ja, detta gäller även bloggen, men jag kommer fortsätta skriva här när jag känner att jag behöver ventilera något.

Vad har du för inställning till SoMe??

Inlägget Dags för en paus? dök först upp på Uppsnappat.

Bakgrunden till frågan var att jag under en tid retat mig på att många inte fattar hur viktigt det är språk- och särskrivningsreglerna. Av ren respekt för andra människor så har jag undvikit att kommentera, men så slog det mig att man kanske inte hade tagit lika illa vid sig som jag befarade så länge man poängterar i en positiv ton, med syfte att utbilda. Så jag frågade folket.

Svaren jag fick var många och olika. En del var positiva och sa att de skulle uppskatta det, andra extremt negativa och tyckte att jag kunde ge fan i vad de skrev och på vilket sätt, och en del förstod inte varför jag överhuvudtaget engagerade mig i en sådan fånig detalj som hur folk skrev på de sociala nätverken.

Saken är den att det här med dåligt språk inte är en fånig detalj. Jag kan hålla med om att när man på skriver på nätet så får man tollerera lite fel här och där, till stor del orsakade av att man skriver snabbt, halkar på tangenterna, har små t-bord, eller inga alls som i mobilen etc. Absolut. Den typen av ”fel” har jag aldrig haft för avsikt att påtala för folk. Sådana fel gör vi alla och den här texten innehåller säkert exempel på detta också, trots att jag läst igenom den innan utlägg. (så var det sagt!)

Men när en person gång på gång skriver ”Dem ville inte ha efterrätt idag”, eller ”Dem kommer ikväll” så ser jag rött. Det handlar inte längre om ett slarvfel utan om ren och skär okunskap i det svenska språket. Eller att man inte bryr sig om hur det blir.

Detsamma gäller just särskrivningar. Jag kan exempelvis tappa respekten totalt för en person i en ledande befattning inom näringslivet eller politiken som i sina uppdateringar på Facebook, Twitter eller på sin blogg skriver isär ord som inte ska vara det. Jag blir rosenrasande eftersom jag tycker det vittnar om en slapphet mot hur vi kommunicerar med varandra. Man respekterar inte mottagaren tillräckligt för att lägga de där extra sekunderna på att kontrollera vad man skrivit. Eller lägga vinning på att lära sig hur saker ska skrivas. Man skiter helt enkelt i det, för det är inte viktigt. Vem bryr sig?

Jag har tyvärr inga jättebra exempel på ovanstående, förutom när jag gjorde mig ovän med Anna Maria Corazza Bildt (@annamariaCB) efter hon skrev ett inlägg på Twitter som knappt gick att förstå, och som jag givetvis kommenterade, eftersom jag ansåg (och fortfarande anser) att hon som EU-politiker borde kunna uttrycka sig knivskarpt både i tal och skrift. Hon delade tydligen inte min mening, utan lutade sig mot att det viktiga var att det gick att förstå – resten var sekundärt.

Återigen tycker jag att det här vittnar om slapphet och respektlöshet för mottagaren.

I morse skrev min dotter ett inlägg på FB (i samma anda som de flesta andra i hennes ålder):

Dear girls, if a gay pauses a video game just to text you back… Marry him!

Vad hon menade förstår vi nog alla, men vad skrev hon egenligen? Om en bög pausar ett tv-spel för att sms:a tillbaka, så gift dig med honom? Ska hon gifta sig med en bög…?!

En enda liten bokstav blev fel och hela meningen blev konstig. Huruvida felet beror på att hon slant eller på att hon faktiskt inte vet hur ”guy” stavas, vet jag inte i skrivande stund, men slarvigt är det och fel blev det. Är det ok för någon att påtala hennes fel, så att hon kan rätta till det? Eller ska man bara låta henne skriva som hon vill och bara undvika att läsa uppdateringar från sådana som henne, som utrycker sig dåligt? Är det inte bättre att påtala felen, om man gör det på ett juste sätt (gärna utanför offentligheten, genom ett DM t ex). Då kan ju personen lära sig och slipper förhoppningsvis göra om felet.

Är det fel att vara ”språkpolis” och vilja väl? Är det verkligen så hemskt att påpeka andras återkommande språkfel att det är bättre att nätet (och andra medier) svämmar över med dålig ihopsatt kommunikation?

För det är där vi hamnar till slut; vid gränsen för vad vi accepterar i språket. Med motiveringen ”Men man förstår ju vad jag menar” har man accepterat alla fel i världen och kvalitetsribban är sänkt till noll. Det enda som inte passerar är det som ingen förstår. Så länge någon begriper, så är det ok. Är det ok?

Jag tycker att alla och envar som läser detta inlägg ska ta och försöka höja sin egen nivå ett par snäpp idag och försöka eftersträva en bättre svenska. För handen på hjärtat, vi kan alla bli bättre. Jag kan det absolut, och jag strävar efter det dagligen. Och jag utmanar dig som läsare att bli det också. Mottagaren av din inlägg, tweets, posts etc kommer att uppskatta ett bättre språk.

1. Ta reda på skillnaden mellan de och dem.
2. Ta reda på vilka ord som ska särskrivas.
3. Ta dig tid att läsa igenom det du skrivet INNAN du klickar på ”skicka”.
4. Repsektera din mottagare, då denne utgör orsaken till att du skriver.

Svårare än så är det inte!

Inlägget Språkpoliser är vi allihopa dök först upp på Uppsnappat.

Jag fyllde nyligen år, för er som missat detta, och då började jag fundera lite på det här fenomenet med Facebookgratulationer. Jag fick i runda slänga ett 90-tal mer eller mindre genomtänka gratulationer tillsänt mig via Facebook och Twitter under dagen och kände mig mer uppvaktad än någonsin tidigare.

Sedan började jag dock fundera på hur mycket värde de här gratulationerna hade egentligen, om man jämför med personer som gratulerar IRL på jobbet, hemma, eller på andra sociala ställen i ens liv.

Först var jag inne på att nedvärdera det jag kallar Facebookgratulationen, eftersom den inte har föregåtts av ett lika djupt känslomässigt förarbete än den som verkligen kommer ihåg att man fyller år. Jag menar, face it, Facebook talar faktiskt om för dig vilka av dina vänner som fyller år varje dag, så du behöver inte komma ihåg något alls.

Men sen började jag tänka på vad skillnaden på det och att ha en kalender med sina vänners födelsedagar uppskrivna är. Funktionen är ju den samma, och ingen kan väl klandras för att inte komma ihåg 100 personers födelsedagar i huvudet. Man har med andra ord alltid ”fuskat” genom att anteckna på ett eller annat sätt i en strävan att komma ihåg sina vänners bemärkelsedagar. Den enda skillnaden är att systemet har automatiserats något.

Jag tänkte vidare att även om Facebook talar om för dig vem som fyller år, och att anträngningen att själv minnas därvidlag är minimal, så krävs det ändå en aktiv handling när man ska skriva ner den där gratulationsfrasen man vill skicka. Låt gå för att den är minimal. Men det faktum att man faktiskt tar sig de där 10-30 sekunderna och skriver något alls, visar ju på att det faktiskt – antagligen –  finns en hjärtlig tanke bakom.

Så när jag hade resonerat klart kom jag faktiskt fram till att Facebookgratulationer definitivt har ett värde. Både för den som skickar; att få visa sin omtanke, och för den som tar emot; för att känna sig ihågkommen och uppvaktad.

Jag säger inte i och med detta att de 90+ personer som gratulerade mig har gått och väntat på denna dag, lagt ner sin själ etc i att jag fyller år, och satt sitt liv på paus för min skull. Men jag säger däremot att det har krävts ett engagemang och en tanke och att det räcker för att sprida glädje till folk omkring en.

Jag blev jätteglad för alla de gratulationer som jag fick. Det betydde enormt mycket för mig, och den samlade ansträngningen hos vänner på Facebook och Twitter blev till något mycket stort. Så även om du bara tog 5 sekunder av ditt liv till att skriva ”grattis” och sen trycka ”send”, så räckte det för att förgylla min dag. Det vill jag att du ska veta.

Ett stort tack till alla mina vänner på Facebook som gjorde min födelsedag betydlig.

Inlägget Vilket värde har en Facebookgratulation? dök först upp på Uppsnappat.

Jag klickade runt bland flikarna i Safari – Facebook, mejlen, SvD, Aftonbladet… – och kände att jag vara lika oberörd av både den ena och andra sajten som blinkade förbi. Samtidigt som jag dissar webben (!!) känner jag också en enorm trötthet. Rent fysiskt alltså. Än en gång kunde jag  inte låta bli att tänka på min twitterkompis @techper som på sin blogg berättade om sin plötsliga trötthet, som visade sig vara en bakterieinfektion i hjärtat. Nu är det inte så fartligt i mitt fall utan snarare bara ett resultat av hård träning och för lite sömn.

Men det var i alla fall då det slog mig, att det som saknades i mitt liv var något så enkelt som mitt twitterflöde. Jag hade ju inte hört av mina kontakter där på hela förmiddagen. Snabbt startar jag upp Tweetdeck och meddelandena rasslade in. Oj, oj, oj… Nu kände jag mig helt plötsligt mindre trött, mindre nere och betydligt mer positiv till allt omkring mig. Underbart!

Så, det här med Twitter är definitivt någon som piggar upp och tillför en dimension till i vardagen. Och gör mig glad!

Inlägget Vad jag saknade var… dök först upp på Uppsnappat.

I min bio står det t.ex:

”39-årig företagare inom grafisk produktion/media som brinner för nya roliga projekt i alla dess former. Har en förkärlek till det skrivna ordet och podradio.”

Jag tycker det säger en hel del utan att ta för mycket tid eller text i anspråk. Att ha en bra bio på Twitter är viktigt. Det tycker åtminstone jag, som alltid läser folks bio innan jag väljer att följa dem.

Anledningen till detta är två. För det första vill jag veta vad jag uppmanas följa. Jag vill med andra ord inte följa en robot. Det ska vara en riktig person, av kött och blod, som ska ligga bakom twitternamnet. Det kan man oftast se på bion. För det andra vill jag gärna veta vem det är jag följer. Jag vill kanske inte följa Sverigedemokraternas partisekreterare av misstag, om jag nu misstycker till deras politik (vilket jag för övrigt råkar göra), utan vill ha lite koll på vad personen kan tänkas tillföra mitt flöde, även om bion kanske bara ger en fingervisning.

Tyvärr är det alltför vanligt att folk inte bryr sin om sina bio:sar, eller att de skriver saker för att det ska låta coolt bara, vilket tyvärr gör att jag inte följer dem. Här är ett par exempel på bio:sar till konton som jag valt att inte följa (ja, nu hänger jag ut dem!):

”.–. Morse code P, the 16th letter; 1.618 sectio divina. In a single day and night in 1618 BC it disappeared in the depths of the sea, the year Abraham died.”

”Earn money in the good way.”

”i am pretty easy to get along with”

”English-Svenska-Espanol”

”real. I want to make friends.”

Dessa bio:sar säger ju inte ett skit om personerna bakom kontona. Jag vet inte om de är riktiga, om de är robotar, om de bara spammar etc.

Jag skulle verkligen vilja uppmana twittrare att vara lite mer utförliga, utan att för den sakens skull hänga ut hela sitt liv. Om man nu vill ha följare vill det säga. Är man inte intresserad av det (av någon outgrundlig anledning) så spelar ju bion ingen roll alls. Men för alla andra är den viktigare än du kanske anar.

Vill du följa mig på twitter, eller bara tala om för mig att jag har fel, så kan du nå mig på @anders7205

Inlägget På bio med Twitter dök först upp på Uppsnappat.

Efter seminariet fick jag möjligheten att ställa en fråga till Kristina rörande musikindustrins syn på, och relation till, Creative Commons och då speciellt Stim, vilka jag länge fört en fruktlös diskussion med ur en podradioperspektiv. De verkar inte ha förstått eller respekterat inställningen att vissa vill publicera och konsumera musik utan en massa nedbindande licensavtal som förstör den spontana glädjen av musiken.

Kristina berättade att hon (nyligen?) läst på Stim att de numera har ett uttalat förhållningssätt till CC men visste inte vad detta var, så jag bestämde mig därför för att ta reda på vad detta innebar i praktiken, nu när jag väl kom tillbaka på kontoret.

Det visar sig att Stim, sedan sommaren 2009, faktiskt erbjuder en CC-licens för de artister som är intresserade, men de har – inte helt öväntat – inte tagit till sig hela konceptet utan bara petat russinen ur kakan.

Inget gör mig så förargad i dessa frågor som när en koloss på larvfötter, såsom Stim är, försöker lura deras kunder (både i form av artisterna och konsumenterna) att tro att de på något sätt ”är med på noterna” och omfamnar ny teknik, när så inte är fallet. Visst är det bra att de har börjat titta på CC, men tror de artisterna och t.ex. vi podproducenter är helt dumma i huvudet och inte genomskådar deras pinsamma försök att tysta massorna.

Så här skriver STIM på sin hemsida:

”Stim, musikskaparnas organisation, kommer som första rättighetsorganisation* i Sverige att under en försöksperiod på två år** införa möjligheten för den som är ansluten till Stim*** att teckna en så kallad Creative Commons-licens (CC). Licensen innebär en möjlighet att göra enskilda verk fria för icke-kommersiell användning****.

Som ni ser har jag markerat en del saker i texten och jag kommer strax in på varför just dessa är intressanta. Men först måste jag bara gapskratta åt nästa mening i pressreleasen, som får tala för sig själv:

”– Stim är en lyhörd och lösningsorienterad organisation.”

Tillbaka till de där asteriskerna. Det finns som jag ser det fyra underligheter i den inledande texten som Stim presenterar på sin hemsida.

*) Att de slår sig för bröstet över att vara först är ju patetiskt, med tanke på att artisterna använt CC sedan tillkomsten.

**) Varför har man en försöksperiod? Varför kan man inte redan nu se de enorma fördelarna med att artisterna själva får bestämma över sina verk? Det är deras verk, inte Stims! Då borde de ju rimligtvis få erbjuda vad de vill, i relation till bevakningsmöjligheten som givetvis minskar ju friare ett verk är.

***) För att kunna använda sig av CC i Sverige innebär alltså Stims erbjudande om CC att man måste vara ansluten. Detta innebär väl i praktiken att alla som använder sig av CC på egen hand inte gör det på ett juridiskt korrekt sätt. Vad jag vill komma till är att jag ser det som troligt att Stim  inte alls har lättat på sina avtal, vilket de försöker få det att framstå som, utan snarare dragit åt snaran ännu hårdare, och innefattar alltså en bredare licensområde än innan.

****) ”göra enskilda verk fria för icke-kommersiell användning”. Här snavar Stim och faller pladask så att det gör ont. För det första betonar de (tycker jag) att avtalet ger möjligheter att göra vissa (?) enkilda (?) verk fria. Menar de att man inte kan göra hela album fria? För det andra gäller det bara de tre CC-licenser som heter non-commercial. Alltså vill man inte ge artisten frihet att släppa sina verk fria alls, utan bara till personer som vill spela upp den utan komersiella anledningar. Obs att detta även gäller bloggar som råkar ha en liten annons mm. Då klassas du av Stim som komersiell och kommer alltså inte få spela dessa låtar.

Stim erbjuder alltså den här licensen (och de säger faktiskt inte vilken av den sex CC-licenserna de syftar på) under en begränsad tid, till en begränsad målgrupp och avslutar sedan med att skapa en egen dealbreaker, i hopp om att ingen vill ansluta sig.

”– Om ett verk med CC-licens senare blir en hit kan det bli svårt att få några royalties från användningen och spridning av verket även i kommersiella sammanhang. Det är också svårt att definiera icke-kommersiell användning och i varje enskilt fall skilja den från kommersiell användning, avslutar Ingrid Herrström. (från Stim)”

Bäst alltså att inte gå den vägen kära artist!

Stim är en dinosaurie, med en reaktionsförmåga likt en sengångare och en trovärdighet som en korrumperad politiker och det gör mig extremt frustrerad att de inte tagit CC-licenserna till sig på riktigt och gjort något bra av det, för de artister som faktiskt förstår vad det handlar om, vilket Stim definitivt inte verkar göra.

Dessutom står det som sagt var att man infört CC-licens på prov i två år, vilket borde innebära att man nu i maj ska utvärdera projektet. Jag har alltså all anledning att återkomma i frågan.

Nu får vi se hur lång tid det tar innan en repr från Stim ringer till mig och säger att jag har fel!

Ha en trevlig helg gott folk.

PS. En bevis på hur stenåldern Stim är, är att det enda sättet man tillåts kontakta deras presschef är via telefon. Ingen mejl och defintivt ingen twitter. DS

Uppdatering: Jag får till slut tag i Susanne Bodin, kommunikationschef på Stim, som hänvisar mig vidare i organisationen tills jag till slut inte orkar mer, men hon avslöjar ändå att intresset för CC inte varit så stort som de hade trott. Kan detta bero på att den licens de erbjuder är klart begränsande??

Inlägget Stim missar målet med Creative Commons dök först upp på Uppsnappat.

Kan man bli förälskad via Twitter?

• Kärleken spirar som aldrig förut: 44.44%
• Man kan nog bli förälskad, men det är ingen äkta kärlek.: 33.33%
• Inte en chans, det krävs möten IRL för det: 0%
• Other: 22.22%

Det var alltså ingen som inte trodde på det alls, vilket jag tycker var lite överraskande. Men kanske ställde jag frågan till fel folk, dvs personer som faktiskt har ett socialt liv på nätet och därför vet att det kan funka.

Roligt att notera att över 44% ansåg att kärleken spirade som aldrig förr! Underbart, det här med sociala medier. Vi blir till och med förälskade på dom!

Keep on lovin’

Inlägget Vi blir till och med förälskade dök först upp på Uppsnappat.

På grund av (eller kanske tack vare) att vi bara blev ett tiotal deltagare så beslutades väl på plats att vi dock skulle köra en reguljär sittning istället, där det stod var och en fritt att ta upp olika frågor.

Richard Hylerstedt inledde med att berätta om en onlinefest som han var med och arrangerade genom att använda sig av Facebooks page-funktion, där ett 30-40-tal personer världen över deltog i snack, lekar och musikspelningar. Spännande koncept som jag tror kan utvecklas till något och som man till och med hade kunnat göra en affärsidé av, även om det låter helt galet när man förklarar det så här bara.

Jonas Lundström ställde den intressanta frågan hur han inom Ung Företagsamhet ska kunna utnyttja soc.medier del som ett incitament för de elever som håller på med UH-företag, men även i stort. Det kom fram mycket intressanta tankar kring detta.

Anders på Gertrud berättade lite om hur de jobbar med soc.medier mot olika kunder och hur svårt det är att få kunderna att förstå den nya teknikens användningsområden. Vi har ett långt arbete framför oss att få bort hypen kring det här med soc.medier så att företagen först och främst ser varför de ska ha det.

Jag ställde själv frågan hur man som företag ska hantera soc.medier vad gäller de anställda. Var går gränserna och vad ska man tillåta? Joakim Jardenberg (@Jocke) tog ett exempel från Tera Pak där en stor del av de anställda är aktiva inom soc.media vilket företaget utnyttjar som en inputkanal på vad andra folk säger om företaget. Man kan alltså vända på steken. Själv tycker jag att det är helt ok att låta folk twittra och facebooka, även på arbetstid, om tid finns, så länge de inte sprider företagshemligheter eller sprider lögner etc om firman. Med en sådan inställning tycker jag nämligen inte att de har där att göra alls.

Detta ämne ledde även in på frågan rörande den personliga identiteten på internet, din digitala profil så att säga. Är det kanske dags att ge bort domännamn i doppresent för att säkra barnens digitala identitet??

Utöver allt detta serverades god mat (italiensk salladsbuffé skulle jag vilja kalla det) och en och annan öl slank ner också. Om än inte hos mig eftersom jag inte uppskattar denna ädla dryck.

Vi ser fram emot nästa träff som Karsten lovat dra ihop om en månad eller två. Vi pratar mer om detta med hashtag #karsten på twitter. Följ gärna med där om du är intresserad!

Inlägget Ännu en knytkonferens dök först upp på Uppsnappat.

Eftersom #webcoast utgörs av en stor samling med väldigt intelligenta människor som kan väldigt mycket om väldigt mycket, så tänkte jag att jag skulle sammanfatta helgen i en lite mer avspänd ton, dels för att kontrastera tyngden i många av de föreläsningar som gavs men även för att jag fick chansen att lära känna alla dessa webelitister och se att även de under ytan var helt underbara och vanliga människor.

Därför ska jag nu, baserat på enkom min egen upplevelse, dela ut lite utnämningar här i traditionell ”evenemangets bästa…”-anda. Jag tar tacksam emot kommentarer om saker som ni tycker är helt uppåt väggarna. Betänk att jag inte hann se ALLT eller träffa ALLA!

Webcoast 2011:

• Webcoasts bästa föredrag: Johan Lange om LUCK (@johanlange)
• Webcoasts mest energiska deltagare: Victoria ”In the club” Ahlén (@victoriaahlen)
• Webcoasts mest drivna talare: Annika Lidne (@annika)
• Webcoasts stiligaste/snyggaste outfit: Anna Hass (@glimra)
• Webcoasts bästa citat: ”Be honest and do good shit” av Jocke Jardenberg (@jocke)
• Webcoasts bästa musikkunskaper: Jonas (@jonas_halmstad)
• Webcoasts mest urflippade: Paul Williams (@beingpaulw)
• Webcoasts snyggaste hatt: Åsa Sandberg (@asa_sandberg)
• Webcoasts bästa DJ: Peter (@Studiomannen)
• Webcoasts färggladaste: Åse Lundblad (@aselundblad)
• Webcoasts största överraskning: Eldmannen kl 22.15 på kajen
• Webcoasts bästa följeslagare: Christian Dahlqvist (@sundhult)
• Webcoasts gladaste filur: Anna-Karin Carnebro (@carnebro)
  
• Webcoasts största besvikelse: Brist på Flattr-dekaler (@kinkymal)
• Webcoasts bästa deal: Drinkbiljett såldes för 20 kr och betalade en cola som kostade 14 kr. 6 kr i vinst med andra ord. Entreprenörsanda!
• Webcoast mest osynliga: @qpaqex – var han där?
• Webcoasts fräschaste koncept: Un-kvitto, för oss som behöver redovisa (@stellan)

Ett riktigt stort tack vill jag ge till Maria (@mikumaria) och Stellan (@stellan) som tillsammans med en rad andra inblandade lyckades skapa ett otroligt professionellt evenemang, som inte fattades något. En 100% fullträff och jag kommer definitivt tillbaka nästa år och då tar jag Marie med mig som efter helgen nu äntligen finns på Twitter, under namnet @misan78.

Jag är stolt, trött, glad och fylld av idéer som nu ska förvaltas och sättas i verket.

Tack Webcoast 2011!

Inlägget Sammanfattning av Webcoast 2011 dök först upp på Uppsnappat.

Igår skrev Leif Pagrotsky (@leifpagrotsky) följande på Twitter:

”Chockartad oro för härdsmälta i Japan. Radioaktivitet läcker nu. Glad att jag stängde Barsebäck.”

Intressant uttalande på flera sätt. För det första är det underbart att se att LP tar åt sig hela äran för att ha stängt ner Barsebäck. Det var väl lite fler personer inblandade i det beslutet gissar jag även om han råkade vara högsta hönset vid tillfället.

Men det jag främst reagerar på är jämförelsen och sättet på vilket olyckan i Japan likställs med vad som kan/kommer att hända även i Sverige. Jag tolkar LP:s tweet som att han känner sig stolt och nöjd över att ha stängt ner Barsebäck så att det som nu händer i Japan inte kommer att kunna hända i Sverige. Är det inte rätt tolkat?

Jag skrev därför en replik på detta, också via twitter, enligt följande:

”@leifpagrotsky Jo, risken för jordbävningar i 8,9-klassen och tsunamis är överhängande här i sverige. Bra jobbat!”

Sedan brakade helvetet lös och LP-fans över hela landet (framförallt en kille som kallar sig @rolfcronberg ) började klanka ner på mig och anklaga mig för att jag i grund och botten var för dum för att förstå att det var bra att stänga Barsebäck. Att LP gjorde rätt som stängde ner anläggningen etc.

Jag har aldrig argumenterat för eller emot stängningen av Barsebäck i den här konversationen, bara pekat på att risken för att det som händer i Japan nu även ska hända i Sverige är minimal, med tanke på att vi inte har samma problem med jordbävningar och tsunamis som de har.

Detta verkade inte LP:s anhängare förstå, varför de fortsatte att ifrågasätta mitt kunnande i kärkraftsfrågor och annat. Mängden härskartekniker som användes mot mig på Twitter i går såg inga gränser.

Tyvärr skrev jag under en frustrerad del av eftermiddagen som replik till alla att jmf mellan förutsättningarna i Sverige respektive Japan är som att oroa sig för hur vår kärnkraft skulle klara en invasion från Mars. Det var faktiskt en relevant jämförelse, eftersom det pekar på det ologiska i LP:s ursprungliga tweet, men givetvis var det här något som @rolfcronberg och co snabbt hakade på:

”@anders7205 invasion från mars? Nu får du väl komma ned på jorden? Kärnkraftsolyckor är ingen sciencefiction, det är verklighet”

Men en jordbävning i Sverige, som mäter 8,9 på Richterskalan, är faktiskt rätt nära science fiction. Men som vanligt så hakade man upp sig på att jag inte trodde att det kan ske olyckor i Sverige. Tro fan för att det kan göra det. Men inte på grund av samma sak som hände i Japan!!! Det är ju liksom DET jag försökte få fram.

Så, nu har jag fått redogöra för min ståndpunkt på lite fler än 140 tecken, vilket känns bra. Om @rolfcronberg mot förmodan läser det här så snälla, säg att du förstår vad det är som jag tycker var så orimligt i LP:s tweet. Snälla… Jag vet inte hur jag ska kunna förklara annars, så att även du förstår.

Inlägget Förföljd av Leif Pagrotskys lakejer dök först upp på Uppsnappat.

Men ibland hänger man inte med. I morse kommenterade jag en twitterväns (@carnebro) bild och en stund senare kommenterade hon tillbaka. Men någonstans där emellan fick jag tydligen en stroke eller något. Jag tyckte hennes motkommentar var som hämtad ur en grekisk telefonkatalog eller något. Minst sagt tagen ur sitt sammanhang.

När vi nu rett ut att så inte var fallet utan att det istället berodde på mig (och kanske lite på att @carnebro inte har en fungerande tråd-följare i sin Twitter-klient) så känns det som att det kanske vore bäst att packa ihop för helgen nu och bege mig hemmåt och vila upp lite. När så enkla saker som att följa ens twittervänner inte fungerar, då är det nog dags.

Men innan jag går hem idag så ska jag ringa lite samtal och jag hoppas att jag inte blandar ihop kunderna och deras projekt, för då är det riktigt pinsamt.

Allt detta måste bero på överkonsumtion av CocaCola Zero!

Vill ni följa mig på Twitter (gör det!) så hittar ni mig på twitter.com/anders7205

Inlägget Total förvirring dök först upp på Uppsnappat.

Jag vet inte exakt hur jag besvarade önskemålet men det resulterade i en diskussion om vad det innebär att vara social. Att sitta tillsammans med sin partner och titta på TV, är det socialt? Att sitta framför sin laptop och twittra, är det socialt? Att prata i telefon med folk, är det socialt?

Svaret på dessa tre frågor är nog i samtliga fall JA. Att twittra, eller fejsbucka, är enligt mig inte ett dugg mindre socialt än att t.ex. prata i telefon med någon. Tvärtom tycker jag. Att titta på TV tillsammans är också en form av socialt beteende om än i begränsad form, eftersom man inte delar lika mycket information jämfört med om man sitter och pratar.

Skulle jag rangordna dessa tre sysselsättningar i form av socialt värde skulle jag nog placera de i denna ordning:

1. Twittra, fejsbucka eller liknande
2. Prata i telefon
3. Titta på TV

Med andra ord anser jag att jag är mer social om jag sitter och håller igång en rad olika konversationer på Twitter, än om jag pratar i telefon. Oftast gör man ju det med bara en person och då måste ju multitrådarna i de sociala nätverken väga tyngre. Och i jämförelse med TV-tittande, där man bara matas av information åt ett håll, oavsett vem eller hur många man gör det tillsammans med, är både telefonerande och twittrande överlägset ur ett socialt perspektiv. Jag menar, hur socialt är det egentligen om du samlar kompiskretsen hemma för att kolla på en film, och sen sitter alla och glor in i dumburken i 2 timmar??

Ändå accepteras inte webben som ett socialt verktyg i hemmets lugna vrå. Detta trots att jag alltid (vill jag tro) är lyhörd för min omgivning när jag håller på. Så vad är det som gör att TV-tittande anses vara mer socialt än Twitter? Är det för att omgivningen inte själv befinner sig i samma realm som jag och därför inte kan ta del av konversationerna? Är det en slags avundsjuka över att inte vara med i diskussionerna och inte kunna bidra?

Jag har försökt att engagera frun i bl a Twitter men tyvärr utan större framgång eftersom hon inte ”ser vitsen” med det. Igår borde ”vitsen” blivit mer klar för henne än någonsin. Att tillsammans med mig umgås online med hundratals andra borde väl väga åtminstone lika tungt som att sitta och glo på TV i alla fall. Eller?

Vad är din relation till det ”sociala” i sociala medier? Var går gränserna för vad som verkligen är socialt och varför?

Inlägget Sociala medier inte sociala nog? dök först upp på Uppsnappat.

Många andra tidningar använder ju Twitter som en av flera kanaler för kommunikation med sina läsare i synnerhet och omvärlden i allmänhet. Men inte Helsingborgs Dagblad. De har förvisso ett konto (@hd_se) men den är till för folk som vill följa vad som händer i stan via Twitter. Den automatgenereras med inlägg från tidningens RSS-flöde.

Jag ställde frågan till HD om huruvida de inte kunde ha ett konto för jourhavande journalist åtminstone med möjlighet till dialog och fick ett svar från Sandra Jakob (@sandrina), som är redaktör på HD.se:

”Jo då, vi har funderat allvarligt på det i mer än ett år men har valt bort Twitter i nuläget och lägger allt vårt krut på vår Facebook fanpage istället. Dels handlar det om att vi byggt en bra kontakt på FB men också om personalläget och handhavandet. Vi vill inte göra en halvdan grej av vårt Twitterkonto och då har vi avvaktat tills vi kan göra det ordentligt. Förhoppningsvis kommer vi igång aktivt under året.”

Tankarna finns alltså, likaså medvetandet om riskerna med att inte vara aktiv, men man vågar/vill inte ta steget, vilket är både underligt och synd. Personalmässigt kan man ju tycka att det inte borde vara några problem på en tidning med de resurser som HD har. Även att skylla på handhavandet känns lite obsolet, med tanke på att samtlig personal idag har relativt god datornvana och använder internet i sitt dagliga arbete.

Och visst är det behjärtansvärt att man vill göra en bra grej eller ingen grej alls, men i dagens sociala-media-samhälle tycker jag inte att det håller. Man kan inte som monopolmedia i en kommun ”välja bort Twitter” bara för att det är lite bökigt. Det finns ca 400 aktiva twittrare i Helsingborg (enligt twittoppen.se) så det finns ju med andra ord ett relativt stort underlag för ett Twitter-konto för att kunan föra dialog med medborgarna.

Jag hoppas att HD snarast beslutar sig för att skaffa ett konto, utbilda sina jourhavande medjournalister och börja ta dialogen med oss twittrare där vi finns – på Twitter! Annars väcks ytterligare en fråga kring debatten om journalistrollen, den här gången på ett lokalt plan.

Det bör tilläggas att HD är aktiva på Facebook, där de dagligen pratar med sina läsare och tar del av deras åsikter och synpunkter. I nuläget har sidan 5640 fans och finns här: http://www.facebook.com/hdpunktse

Inlägget Gamla och nya medier dök först upp på Uppsnappat.

Problemet med denna diskussion, enligt min mening, var att man i traditionell ”gammalmedia”-stil satte en tidsgräns. Inslaget fick ynka tio minuter varav ca 4 gick åt till att berätta bakgrunden till dispyten.

Kvar återstod alltså ca 6 minuter då de två herrarna fick uttala sig i olika spretande frågor, som i slutändan ledde fram till att ingeting egentligen förklarades eller blev sagt. Man begränsade bägge parters möjlighet att få utveckla sig och verkligen diskutera. Möjligtvis fick Krister Wistbacka en större chans att förklara sin och tidningen ståndpunkt jämfört med Jansson, men för de som inte var insatta kan jag tänka mig att det hela mest lät som ett tramsbråk.

Wistbackas envisa hävdelse att han inte är rädd för att förklora kontrollen över informationsflödet hittar aldrig hem heller. Klart han är rädd för det! Utan kontroll över informationen förlorar ju han och hans arbetsgivare sitt existensberättigande.

Jansson lyckas ju dessutom förmedla att medborgarna är mer än kompetenta att själva läsa igenom information och bilda sig en uppfattning i olika frågor, utan hjälp från Wistbackas journalistkår.

Men oavsett bråket mellan dessa bägge herrar i sig, tycker jag att inslaget i sig alltså visar en stor brist med gammelmedia, nämligen begränsningen – i det här fallet rörande tid. På webben och i sociala medier finns väldigt få begränsningar, om man nu räknar bort de 140 tecknena i Twitter såklart…!

Tidigare inlägg här på Uppsnappat:

• Dubbla budskap från #kkuriren
• K-Kuriren kastar glas i stenhus
• Kliv ner från er höga hästar nu

Inlägget En reflektion på P1s inslag #kkgate dök först upp på Uppsnappat.

Andreas Krohn

Vad fick dig att börja utveckla Twittoppen?
Det började med att jag ville hitta intressanta Helsingborgare på twitter, men jag var inte nöjd med det jag kunde hitta via Twitters sökning och jag hittade inget annat som var bättre. Som ett experiment kastade jag ihop lite kod för att hitta svenskar på Twitter (det var enklare än att koncentrera sig på Helsingborgare) och efter en natts körning så hade jag hittat en hel hög. Då började jag fundera vad jag kunde göra med den datan och resultatet blev twittoppen.se.

Vad ska man använda Twittoppen till?
Twittoppen är ett bra sätt att hitta nya intressanta människor att följa på Twitter. Inte för att Twitter är en popularitetstävling på något sätt, men det är också en kul grej att jämföra sig med andra i sin stad, eller i hela landet för den delen, hur många vänner man har etc. Dessutom är det intressant att se hur olika Twitter används. Annika Lantz har 15580 följare och följer själv 0 personer, medans jag själv har 686 följare och följer 489 personer – i det ena fallet är det ett ställe att pumpa ut nyheter i det andra fallet är det mer av en konversation.

Inflytandet baseras på ”trstrank”. Vad är det, hur tillförlitligt är det egentligen, och är det applicerbart även på svenska twittrare?
Inflytande är svårt att mäta och jag utger mig inte för att ha något perfekt mått. Det jag använder är ”trstrank” från företaget Infochimps. Det värdet bygger på hur många som följer dig och hur många de i sin tur följs av osv, som en stor pyramid. Inte perfekt, men det duger för att få en hint om hur inflytelserik en användare är på twitter. Med tanke på att det mest är kända media och internetprofiler på topp 10 listan så tycker jag värdet funkar rätt bra. Tyvärr är jag själv inte så inflytelserik som jag skulle vilja vara :)

På vilket sätt tror du Twittoppen kommer att förändra twittrandet för användarna, i övrigt i samhället?
Jag tror att Twittoppen.se kommer att vara ytterligare en sak som pushar Twitter in i folks medvetande. Twitters roll i vad som just nu händer i Egypten och den nyplublicerade rapporten twittercensus är två andra sådana faktorer. Kanske kan vi tillsammans få Twitter mer mainstream i Sverige.

Vad hoppas du få ut av Twittoppen själv?
Just nu är Twittoppen ett experiment i att använda APIer (dvs ett enkelt sätt i att hämta information från webbtjänster tex Twitter) för att bygga en webbsajt. Det mest värdefulla jag tror jag kan få från twittoppen kortsiktigt är kontakter och kunskap, och i båda fallen så har det redan gått mycket bra. Om twitter blir mer populärt i Sverige så har jag en hel del planer på hur jag kan göra sajten både bättre och mer inkomstbringande, men jag kommer inte att avslöja alla mina planer på världsherravälde just nu.

Söker du sponsorer?
Inte aktivt just nu. Någon dag efter lansering så är jag mest upptagen med att fixa buggar som folk hittar, men om någon är intresserad av att bli sponsor så finns jag på twitter.com/andreaskrohn.

Inlägget Intervju: Andreas Krohn, Twittoppen. dök först upp på Uppsnappat.

Man kan ju undra om en person som verkligen hade kunnat tänka sig göra en sådan här sak, hade varit så dum att twittra om det. Men bara det att man funderar i de här banorna är väl svar nog på hur korkad en sådan person är, så varför inte? Jag kan mycket väl tänka mig att en pedofil i ett rent skrik efter uppmärksamhet mycket väl hade kunnat twittra om sina sjuka idéer.

Dessutom är ju Twitter ett globalt verktyg och inte bara något som dina polare ser. Det är liksom in ett mejl, eller ett IM på Facebook. En twitter-uppdatering kan alla som är anslutna till Twitter se. Så killen kan inte skylla på att han gjorde det inför polarna bara. Det håller liksom inte.

Huruvida 21-åringen i fråga har haft som avsikt att förgripa sig på minderåriga eller ej, är upp till polisens utredning att avgöra. Det jag kommenterar här är bara olämpligheten med att ”skoja” om sånt här, för det är verkligen inte roligt. Det tror jag alla som har egna barn kan hålla med om! Jag hoppas att killen åtminstone får böter för sitt tilltag, om det så bara rubriceras som hot eller anstiftan till våldtäkt eller nåt.

Skämtar man om sånt här, så tror jag att tankarna ändå finns inne i skallen någonstans. Jag hoppas att jag har fel!

Inlägget Ingen rök utan eld? dök först upp på Uppsnappat.