Tid att avdramatisera istället

Tid att komma ut – hd.se.

Patrik Lundbergs krönika i HD idag haltar en aning. Jag kan tillstå att hans tanke är behjärtansvärd och visst är det en fin utopi, men resonemanget kring att man inte kan/får se avarter i samhället är att hoppa över en fundamental mänsklig funktion.

Vi ser alltid avarter omkring oss, oavsett vad det gäller. Sådana är vi människor. Jag säger inte att det är rätt, men så fort det finns en majoritet så finns det per definition en minoritet. Lundberg försöker sig på att avväpna den kategoriserande massan, men misslyckas på grund av att det just är en massa. I den bästa av världar så älskar alla alla. Visst är det så, men innan vi når dit kan vi inte blunda för att vi – som mänsklig ras – älskar att pelka finger åt ”de andra”. Oavsett om dessa är bögar, judar, blattar, borgare etc.

För till skillnad från vad Lundberg antyder i sin krönika är homosexuella en minoritet, eller hur? Visst har han rätt i att man inte ska förutsätta folks sexuella läggning, för visst kan man ha fel, men den stora majoriteten av, låt oss säga Sveriges, befolkning är ju heterosexuella. Det kan man ju inte sticka under stol med. Och därmed så förutsätter man ju lätt att folk man träffar är just det. Eller hur?

Jag säger inte på något sätt att det skulle vara något fel på vare sig bögar, judar, blattar eller borgare, men de är fortfarande en minoritet, och eftersom vi människor är så rädda för det okända så gaddar vi gärna ihop oss och pekar finger.

Så jag är helt överens med Lundberg om att man borde vara mer liberal när det gäller de förutfattade meningarna man har, men jag tycker det är farligt när en majoritet ska tvingas underkasta sig en minoritet bara för sakens skull. Det här går igen i andra liknande situationer också. Varför ska t ex det sekulariserade Sverige underkasta sig muslimska seder och bruk? Muslimer är trots allt fortfarande en minoritet i det svenska samhället. Varför är det inte tvärtom? Varför ska inte andra ta seden dit man kommer, bara vi?

Är det kanske ett tecken på storhet att man viker sig för den mindre? Var går i så fall gränsen mellan ”storhet” och att bli överkörd?

Jag kan nämnligen ibland känna att den respekt som vi i detta land älskar att visar minoriteter ofta slutar i att vi låter oss bli trampade på. Givetvis ska man visa respekt för alla olika variationer i samhället, för ingen är mer värd en någon annan, men majoriteten ska aldrig behöva ”komma ut”, eftersom det faktiskt är just en majoritet, vilket defacto gör den till en norm. Sedan är det givetvis viktigt att den här ”normen” är open-minded och tolerant.

Och jag anser, helt uppriktigt, att jag inte har några problem alls med olika minoriteter, oavsett sammanhanget, men jag kommer aldrig att erkänna dessa som norm, eftersom de inte är det. Och jag kommer aldrig att acceptera minoriteter som man förväntas visa respekt för, inte gör detsamma tillbaka, utan bara kör över. Då har de förlorat min röst.

Jag tycker tvärtom att istället för att ”komma ut” som heterosexuell, såsom Patrik Lundberg väljer att göra i sin krönika – kanske för att underkasta sig en minoritet – kan vi bara sluta göra en sådan enorm fråga av det. En avdramatiserad situation hade nog hjälpt båda parter i just det här fallet. Om det inte var så märkvärdigt huruvida man var bög eller inte, hade det inte heller inneburit några problem. Men så länge homosexuella (m fl) ska marschera runt och formligen basunera ut sin sexualitet på gator och torg så tror jag inte vi når ett mer öppet samhälle. Tyvärr. Tvärtom tror jag att risken är att fler tar avstånd och ställer sig och pekar finger.

Tid att avdramatisera istället
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)
This entry was posted in Facebook, Politik, Religion, Samhälle, Sex and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

2 svar till Tid att avdramatisera istället

  1. Patrik Lundberg skriver:

    Hej! Tack för din replik. Även om jag (som du förstår) inte håller med dig så tycker jag det är viktigt med flera olika perspektiv och att vi för en nykter debatt om de här frågorna.
    Ha en bra dag!
    Patrik

    • Anders skriver:

      Men att ”komma ut” är ju nästan som att be om ursäkt för något. Som att säga ”Ledsen mina vänner, men så här är det…”. Varför ska man behöva be om ursäkt för att man är vare sig bög eller straight? Jag kan inte förstå det riktigt. Men som du säger är det trevligt med en nykter debatt (snackar sällan på fyllan) och att kunna ventilera de här frågorna, eftersom de i sig är viktigare än själva frågan om huruvida man är bög, bi eller straight. För det tycker jag är helt egalt. :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>