Efter att ha ransakat mig själv och funderat över vad det är som får mig att göra face-palms då jag besöker sociala medier, har jag nu sammanställt en lista över sex saker/företeelser/beteenden som jag irriterar mig på hos andra när jag använder Facebook.

Detta inlägg sorteras in under ”Poster fyllda av ödmjukhet inför andra”.  :-)

Om du känner igen dig i någon av de här punkterna så finns det en risk att jag retat mig på dig ibland. Det innebär inte att jag tycker illa om dig eller att jag sitter och ondgör mig över dig hela dagarna. Men troligtvis har jag någon gång suckat över något du lagt ut, för att sedan gå vidare. För det är ju inte svårare än så, man väljer ju det man vill läsa. Precis som du väljer om du ska läsa det här eller inte.

De sex irritationsmomenten:

1) När personer inte ens försöker respektera språket…
…och kontrolläsa sina inlägg innan de läggs ut, och därför pga rent slarv har ett skrivspråk som är sämre än en tioårings. Du kanske tycker det är löjligt att jag ids lägga energi på hur du skriver, men chansen är stor att jag inte är den enda i din omgivning som känner på detta vis. Fundera gärna på det lite.

2) Personer som blir kränkta av vanliga frågor i öppna forum.
Om jag ställer en fråga så är det antagligen för att jag undrar något. För att jag vill utvecklas, få mer kunskap, förstå något på ett sätt jag inte redan gör. Det kan aldrig bli ett personligt påhopp, och även om det jag frågar om är något du brukar göra, säga, skriva, så ta då istället chansen att upplysa mig! Och om jag inte lyckats väga mina ord på en guldvåg, försök att se vad det är jag faktiskt frågar, hellre än att anta att det är en förolämpning!

3) Personer som älskar gilla-och-dela-tävlingar och spammar sina vänners flöden friskt.
Du kommer inte att vinna, om det ens finns en vinst. Det är mer ofta än inte en fråga om bedrägerier, och dessutom smutsar du ner mitt flöde med reklam jag definitivt inte bett om, i din jakt på hägringar.

4) Personer som har sina barn eller barnbarn som profilbild.
Du är väl du?! Det finns så många fina sätt att visa upp sina barn och barnbarn på nätet, om man nu vill det, men att ha det som profilbild tycker jag är mindre lyckat. Vad handlar det om? Du vill inte exponera dig själv, men har inga invändningar mot att dina barn exponeras…? Detsamma med partnerbilderna, är det du eller ni? Som besökare vill jag ju bli mött av DIG. Hur ser du ut? Vem är DU?

5) Personer som delar profil med sin partner.
Kom igen nu, ni är väl inte sammanväxta vid höfterna?! Även om man inte är så aktiv på facebook så är grundtanken att varje konto ska vara personligt. Tänk själv att i varje given konversation alltid veta att man pratar med två personer…! Oavsett om man har hemligheter eller inte kan det vara rätt påfrestande attt inte kunna vara direkt eller privat. Hur kommunicerar någon t ex vad de ska ge din partner i julklapp…? Man tvingar besökaren att krångla till det, helt i onödan. Facebookkonton är ju inte direkt dyra att skaffa…!

6) Personer vars inlägg till övervägande del består av memes med ”kloka” livsord i olika former.
De där kloka orden kommer inte att förändra världen. Vissa är bra men de allra flesta är helt meningslösa och banala. ”Kärlek är den enda sanna vägen”, ”Solen är gul”… Om du skriver egna, visst, men att köra copy-paste på tjugo bilder om dagen … Zzzzz.

Jag tror att många av er  inte bara känner igen personligheterna utan även delar min irritation över dem.
Men får man inte vara som man vill på Facebook, då? Jo, det är klart att man får.
Ska jag bestämma vad andra ska få göra och inte? Definitivt inte.
Är det min sak att avgöra vad som är rätt och fel? Ja och nej. Jag bestämmer ju vad som är rätt och fel för mig, baserat på min erfarenhet och min syn på strukturen i de sociala medierna. Men det är inte jag som skriver den universala lagboken i den mån den ens existerar.

Du delar kanske inte min uppfattning, men du har säkert en uppsättning egna regler för hur du tycker man ska bedriva kommunikation på webben. De flesta av oss har ju det. Eller så är du en helt perfekt människa som älskar allt vad alla gör och aldrig är kritisk till något, eftersom det vore politiskt inkorrekt. Grattis i så fall.

Om ett litet tag kommer en ny lista att läggas ut som behandlar de sex saker jag älskar att folk gör på Facebook. Håll ögonen öppna!!

Inlägget Sex saker som irriterar mig på Facebook dök först upp på Uppsnappat.

Under de senaste promenaderna har jag blivit medveten om ett fenomen, som slår mig som rätt obehagligt. Jag möter såklart en massa människor när jag är ute och går. Det är allt ifrån andra motionärer och folk som rastar sin djur till stressade stackare på väg hem från jobbet och barn som är ute och leker.

En kategori jag också möter är de som dömt mig till våldtäktsman.

Nu undrar du kanske vad jag yrar om, men det ligger sjuka samhälleliga strukturer bakom det här och det är nog inget som någon normalt tänker på. Speciellt inte de som dömer. Vi uppfostras nämligen inte till att se saken från det hållet.

Atilla Kefeli via Compfight

Jag möter kvinnan som kommer gående från bussen, gissningsvis på väg hem till familjen och en god middag med de hon älskar. Jag kisar mot henne i motljuset och sträcker på mig, eftersom min rygg börjat värka lite. Det är dags att stretcha snart igen. Hon drar upp sin telefon ur fickan och börjar prata i den – bara sådär – som om hon återupptog ett samtal som legat på vänt i fickan.

Jag ser tjejen med hunden komma gående när jag står och stretchar vid bänken där jag alltid stannar. Hon hajar till lite. Hon drar hunden till sig och tar kopplet runt handleden ett extra varv. Den andra handen knyter hon långsamt med hårt vid sin sida. Hon går förbi mig med bestämda steg och blicken långt i fjärran. Jag kan se hur hon spänner hela kroppen.

Längre fram möter jag mamman med barnvagnen. I den sitter världens sötaste lilla yrväder och skrattar med hela ansiktet. Jag börjar le, av ren reflex, och min blick glider upp mot mamman i en social gest, som för att berömma henne för hennes söta barn. Hon börjar nervöst pyssla om barnet, och prata högt och tydligt med det. Barnet slutar att skratta och tittar undrande på sin mamma. Precis innan vi möts sätter hon sig på huk på andra sidan vagnen från mig, och rättar till filten som inte behöver rättas till.

Dessa kvinnor utsätter mig för en kränkning. Detta utan att jag har gjort något mot dem. Jag bara går där, på min dagliga promenad, i ett försök att gå ner i vikt och få bättre kondition. De riktar inga anklagelser mot mig, nej, de går mycket längre än så. De dömer mig! Där och då dömer de mig till våldtäktsman. I deras ögon är jag farlig och utgör ett tydligt hot, något hela deras kropsspråk signalerar.

Jag har noterat detta beteende under ett par veckor nu, men först igår föll bitarna på plats och jag började reflektera över situationen och inser att jag faktiskt känner mig kränkt. Jag är ingen våldtäktsman! Jag är, vad min fru sedan sju år tillbaka skulle kalla det, en nallebjörn. Snäll, omtänksam, hyfsat intelligent, en som gråter till dramafilmer, försöker rädda humlor ur poolen och så vidare. Ni fattar. Jag är så långt ifrån en våldtäktsman man kan komma. Trots detta blir jag dagligen dömd för det när jag är ute och går på gatorna. Det är ledsamt.

Och det värsta är att deras domar (och fördomar) får mig att känna mig som en våldtäktsman. Jag börjar se på mig själv som om jag vore det och jag börjar skämmas för handlingar jag aldrig har utfört. Det här är ju galet!

Jag förstår givetvis att tjejer är försiktiga mot främmande män de möter, jag förstår att de till och med kan vara rädda för vad som eventuellt kan komma att hända om de inte är på sin vakt och att det är detta som gör att de går i försvarsställning och behandlar mig som en våldtäktsman. Jag klandrar de inte för det egentligen. Men de tänker nog inte ett ögonblick på vad den domen gör med mig, hur jag känner mig och hur jag upplever deras reaktioner.

Man pratar ofta om att inte döma andra människor på grund av hudfärg, religion, kön med mera. men det är just det som händer här. Jag blir dömd för att jag är man. För det är män som våldtar. Jag tror att det är många fler än jag som har upplevt det här men kanske tycker andra att det är okej. Kanske tänker de inte ens på det. Jag tycker inte att det är okej. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att förändra domen från de jag möter, innan den faller.

Hur ska jag klä mig, bete mig eller prata för att de inte ska döma mig?

Men trots att jag är en dömd våldtäktsman, i alla dessa kvinnors ögon, tänker jag fortsätta att gå mina rundor. Jag tycker det är trist att se reaktionerna på de jag möter, och det sänker mitt humör och det får mig att känna mig som en förrövare, men jag tänker fortsätta gå, och hoppas att jag kanske möter åtminstone en kvinna som inte ryggar undan, utan som faktiskt kan nicka och le tillbaka, och gå vidare på sin egen promenad.

Inlägget En dömd våldtäktsman! dök först upp på Uppsnappat.

amortize via Compfight

Visst kan det verka fånigt att lägga tid och energi på att kontakta firmor vars bilar kört fram i 100 på 70-väg eller envisas med att mejla till företag som lägger ut sina gilla-och-dela-kampanjer på Facebook. Jag kan förstå att folk tycker det.

Men för mig handlar det om något mycket djupare än bara förseelsen i sig. För mig handlar det om en växande brrist på respekt för sin omgivning som jag – så länge jag orkar – inte tänker acceptera, utan kämpa emot.

Vi lever och verkar i ett demokratiskt samhälle och de regler och förordningar vi har är ett resultat av en demokratisk process där majoriteten har fått sin vilja igenom. Det innebär att jag som medborgare måste rätta mig efter dessa även om jag kanske inte ställer mig bakom dem ideologiskt.

Om jag väljer att inte följa de gemensamma reglerna så markerar jag dock att jag står över (eller kanske vid sidan om) alla andra. Att jag på något sätt är undantagen samhällssystemet och därigenom tar mig rätt att göra vad som helst. En sådan inställning upplever jag på två sätt. Det ena är att vedebörande föraktar och förminskar min tro på demokrati och det samhällsskick vi har. Det andra är att vedebörande markerar att jag inte har ett värde i dennes ögon, att jag inte är någon. Att jag inte förtjänar den allmänna respekt som vi förväntas ge varandra i denna demokrati.

När folk och företag överträder de uttalade och ofta nedskrivna reglerna vi har satt upp, så går det därför av en varningsklocka i mig. Av ren ödmjukhet så förutsätter jag alltid att ”överträdelsen” skett i missförstånd och av okunskap, för alla har vi givetvis rätt att göra fel. Det gör dock att jag vill uppmärksamma personen/företaget på att de faktiskt gjort sig skyldiga till någon form av överträdelse, med förhoppning om att de inser detta och förändrar sina framtida handlingar. Utan kritik kan vi inte utvecklas och det är konstruktiv kritik jag alltid försöker komma med. Låt oss inte heller glömma att det inte handlar om tycke och smak här, vilket många gärna gör gällande, utan om konkreta regler som vi är satta att följa.

Med andra ord är det alltså inte gilla-och-dela-kampanjen i sig jag reagerar mot, även om den fyller mitt Facebook-flöde med reklam jag inte vill ha, utan att företaget som lagt ut den inte respekterar vare sig reglerna eller mig som individ eller potentiell kund.

Extra tydligt blir detta då man påtalat överträdelsen och responsen blir att de tackar för visat intresse men tänker fortsätta att göra det ”för så gör alla andra”. Då har man alltså inte bara gett mig ett slag i ansiktet av ovan nämnda skäl, utan även påvisat att man inte har någon som helst respekt för de regler som finns uppställda av olika instanser (i det här fallet Facebook och Lotteriinspektion). Man föraktar alltså inte bara mig utan hela systemet och man tänker aktivt gå emot regelverket. Här är det viktigt att skilja mellan ”att råka göra fel” och ”att göra fel med flit”.

Att göra fel med flit” är en inställning som jag inte för mitt liv kan förstå att ett företag kan eller vill ha. Ett företag med den typen av anarkistiska åsikter hade jag inte velat göra affärer med.

”Men det här med särskrivningar är väl inget att hänga upp sig på, man fattar ju vad det står?!”

Ja, det gör man kanske, i de flesta fall, men även här gäller samma princip. Vi har ett gemensamt språk, som trots utveckling och föryngring, har vissa regler. Dessa regler är till för att underlätta läsande och göra kommunikation mellan avsändare och mottagare så enkel som möjligt. Särskrivningar är påvisade att försvåra läsbarheten i en text så det är liksom inget att orda om. Att man särskriver av misstag är därför en sak, eftersom alla återigen har rätt att göra fel ibland (även om konsekvent särskrivning tyder på dålig bildningsgrad), men att inte korrigera felaktigheter med motiveringen att ”man förstår ju ändå” är som att pissa svenska språket i ansiktet. Om det nu är fel, och felet blir påtalat, ändra då felet! Annars är du en douchebag, som det så fint heter på amerikansk vardagsspråk.

Och det är denna ökade graden av respektlöshet för sin omgivning som är pudelns kärna, det är detta som får mig att så passionerat engagera mig mot dessa fartdårar i trafiken, mot dessa individer som ”tänker fortsätta särskriva för man fattar ju vad man menar” och mot dessa företag som trots påpekanden fortsätter att bomba facebook med kampanjer som är både regelvidriga och rent illegala enligt svensk lagstiftning. Jag kan bara inte acceptera det, och då tänker jag fortsätta engagera mig emot det på olika sätt.

Och om du tillhör de som efter att ha läst detta tänker ”Jag kommer att fortsätta sär skriva, för man förstår vad man menar”, eller ”Jag tänker fortsätta lägga ut gill-och-dela-kampanjer på mitt företags Facebook-sida” så kan du vara snäll och meddela mig för då vill jag inte längre ha dig som läsare av bloggen eller som vän på Facebook. För då räcker du mig fingret, och förväntar dig respekt tillbaka och det min vän, kommer du inte att få!

Inlägget En växande brist på respekt dök först upp på Uppsnappat.

Det jag fascineras av är just denna tvetydighet som gör att jag har så svårt att följa med i genusdebatten. Varför vill man ens ha en debatt om ”Mäns oförmåga att fickparkera” i jämförelse med ”Bilförares oförmåga att fickparkera”? Varför gör man det till en genusfråga över huvud taget menar jag? Vad vinner man på det?

I en diskussion på FB tidigare idag menade jag att problemet kring ”Mäns oförmåga att fickparkera” (vilket givetvis inte var ämnet såklart) var stort men att jag personligen tyckte att det gällde alla i samhället, därmed också kvinnor. Jag uttryckte alltså mina sympatier för ämnet men menade att det gällde alla.

Det kan man uppenbarligen inte göra eftersom man då drar fokus från kärnfrågan.

Men varför har man redan från början valt att genussplitta den? Varför har man bestämt att man ska fokusera just på MÄNS oförmåga att fickparkera. Jo, de har exempelvis större problem än kvinnor. Ok, men är det då en analys av mannen debatten handlar om eller handlar det fortfarande om svårigheten att fickparkera? Vem är det som flyttar fokus här?

Jag önskar att man oftare tittade på problem ur ett könsneutralt perspektiv i de fall genus egentligen inte är relevant. Jag känner att man genom att blanda in kön i frågan gör varje ämne till en genusfråga och därmed flyttar fokus från den riktiga frågan.

Jag ställer mig totalt bakom tunga samhällsfrågor som ”Mäns våld mot kvinnor”, och menar att det är förkastligt, men gör jag det av rätt anledning? Jag är kanske helt fel på det. Jag vet inte. Jag tycker det är förjävligt när män slår eller hotar kvinnor, av två olika skäl som jag tänker redogöra för nu.

Jag emotsätter mig våld eftersom jag anser att män oftast har det fysiska övertaget och det är fegt att hacka på någon som är svagare än en själv. Genom detta resonemang har jag alltså placerat män i kategorin ”starka” och kvinnor i kategorin ”svaga”. Rent fysiskt. Jag misstänker att genusexperterna ser rött pga av mitt resonemang här. Jag gör mig alltså skyldig till att värdera könen olika, vilket enligt många är fel.

Men om jag istället säger att jag ställer mig bakom frågan eftersom jag tycker att hot och våld mot någon är förkastligt oavsett om offret är en man eller kvinna, eftersom VÅLD i grunden är vidrigt…? Då uppenbarar sig det här andra problemet, att jag därmed flyttat fokus från kärnfrågan som är att män hotar och slår kvinnor. Ok, men är det inte lika hemskt om det sker åt andra hållet (för det händer faktiskt)? Jo, det är det men nu är frågan inte det och genom att ta upp det flyttar jag tydligen fokus från kärnfrågan.

Med andra ord så blir mitt stöd för frågan – oavsett hur jag motiverar den – fel i andras ögon. Jag åberopar två vitt skilda orsaker till varför jag känner avsky för ”Mäns våld mot kvinnor” men blir nedplockad i bägge fallen. Samma resonemang kan göras i väldigt många andra frågor.

Hur ska en 40-årig kille med hjärtat på rätt ställe hantera frågor som dessa?? Jag väljer rätt svar men får fel ändå pga att mitt resonemang i frågan är fel. Enligt de som har koll på genusdebatten och strukturerna i vårt samhälle.

Jag diskuterar gärna ”Mäns våld mot kvinnor” och ger min synpunkter i frågan, men jag förstår inte varför man måste tillskriva frågan ett genus över huvud taget. Givetvis kanske det kan vara på sin plats att ta upp detaljer i en större debatt, men varför måste man just könsindela det? Varför inte ”Starkas våld mot svaga” eller ”Äldres våld mot unga” etc?

Varför är vi i ena stunden så petiga med att hävda en total jämlikhet för att i nästa stund skilja friskt på manligt och kvinnligt? Jag gissar att felet här är att jag har missat något. Glömt att lära mig något. Jag är uppväxt i en familj med en uppsättning värderingar som tydligen gett mig en värdegrund som stämmer illa med min samtid. Jag vill samma som andra men av fel anledningar tydligen. Och inte förstår jag sociala begrepp som ”struktur” heller, eller hur dessa ska appliceras på mina egna värderingar. Det kan inte sluta bra!

Så därför slutar jag nu.

:-)

Inlägget Två vägar mot uppenbar ojämlikhet, eller? dök först upp på Uppsnappat.

Riktlinjerna för att köra kampanjer eller tävlingar på Facebook-sidor!

Det är ganska uppenbart efter att ha läst ovanstående information från Facebook att man inte får köra gilla-och-dela-kampanjer. Många gör det (tyvärr) fortfarande men risken är att Facebook utan förvarning stänger ner sidan och det kontot som administrerar sidan. Något som de flesta kanske inte tänker på.

Så frågan är om folk är medvetna om det här eller om de lever i en behaglig okunskap med stora skygglappar i sin jakt på ”likes”.

Jag erkänner att jag gärna påtalar läget för företag jag stöter på i min feed, men det är av all välmening eftersom jag ofta gillar dem och inte vill riskera att de stängs ner. En del av dem har på ett positivt sätt tagit till sig av kritiken, medans andra verkar skita i det. Varför gör man det??

Men om du själv inte visste om det här, så är det följande som gäller i väldigt korta drag:

• Alla kampanjer måste hanteras genom en tredjepartsapplikation.
• Du får inte använda Facebook-funktioner (gilla-markeringar, kommentarer, filmklipp, foton, omslagsfoton osv.) i samband med registrering eller deltagande i kampanjen. Det är inte tillåtet att automatiskt registrera eller anmäla någon till en kampanj när den personen till exempel gillar en sida eller checkar in på en plats.
• Det är inte tillåtet att kräva att någon delar ett inlägg eller foto för att kunna delta i en kampanj. (!)
• Facebooks funktioner, t.ex. Gilla-knappen, får inte användas som röstmekanism i en kampanj.

Med detta sagt: ha en bra Facebook-helg!

Inlägget Sluta med gilla-och-dela-kampanjerna! dök först upp på Uppsnappat.

Eller det är hon egentligen, på alla juridiska sätt, precis som vi andra, men hon ser inte ut som vi. Hon är inte linblond och har det där typiskt svenska utseendet, för hon är nämligen adopterad! Riktigt underligt. Kanske t o m farligt…?

Så resonerades det till en början i en helt vanlig svensk skola för 30 år sedan. I alla fall fram till vi kom på att hon givetvis var helt OK, trots allt. Men på den tiden var det mest exotiska skolan hade en adopterad tjej som pratade lika flytande göteborgska som resten av oss.  Vi hade även en kille med norsk härkomst i klassen, men han var bara sådär lite halv-UFO i sammanhanget. Idag är läget i skolan annorlunda.

Jag tänker att dagens barn, som till skillnad från oss, växer upp med barn från en massa olika kulturer, borde vara född in i multikulturen. Att de borde se på andra härkomster, religioner och utseende på ett annat sätt än vad vi gjorde 1983. För oss, då, var etnisitet unikt. För dagens barn är det vardag. På samma sätt som tv, internet och smartphones är vardag.

Så varför är det inte vardag då??

I mina barns skola är det en salig blandning på barnens ursprung. Det är verkligen multikulturellt och som vuxen kan jag avundas deras sociala tillvaro ur den aspekten. Tänk att få ha daglig tillgång till så många olika kulturer, så många livsöden, så många unika personligheter… Och allting samlat under ett enda tak.

Men är det resultatet? Nej, tyvärr inte. Någonstans mellan 1983 och 2013 hände något. Barnen har inte acklimatiserat sig inom multikulturen till den grad jag hade förväntat mig. Istället har det motsatta inträffat. Det har byggts upp en stark och växande irritation mot barn från andra kulturer. De får bära hundhuvudet för det mesta som går fel.

Vad hände??

Vi vuxna bär nog ett stort ansvar i hur vi själva beter oss mot personer med invandrarbakgrund. Det vi gör speglas i hur våra barn gör.

Barns resonemang är aldrig speciellt väl underbyggda, vilket gör det hela ännu mer tragiskt eftersom de hatar utan att egentligen veta varför.

Så någonstans på vägen hindrade vi våra barn från att på ett naturligt sätt ta till sig mångkulturen. Vi var under resans gång antagligen väldigt noga med att själva dela in personer i olika fack och tydligt ge dessa etiketter med olika värden på. Allt inför barnens ögon.

Det är endast detta som jag kan se som orsak till varför våra barn, födda i slutet av det förra seklet, så till den grad har lärt sig att segregera folk de träffar, dela in dem i svenskar och invandrare och skylla allt negativt som händer på dessa personer, som ofta redan slår ur underläge, och inte alls ”alltid” är skyldiga. Och att froda sina förutfattade meningar.

”Dagens barn och ungdomar har hela världens kunskap i sin hand, bokstavligt talat, men hur används dessa tekniska underverk? Att fota sin lunch och dela på Instagram!”

Med en sådan generationn kanske man inte får ställa alltför höga krav…?!

Med två egna adopterade syskon (vilket för övrigt gjorde mig rätt unik själv) tycker jag att det här med rasfrågor är otroligt fånigt. Det är inte var man kommer ifrån som ska definiera en, utan vad man gör i sitt liv och hur man behandlar andra!

Jag önskar att alla barn fick en chans att kliva ut från bubblan och se på saker från ett annat perspektiv och få upp ögonen för att vi faktiskt är av samma ras allihopa – vi är människor – bara med olika kulturer och olika erfarenheter i bagaget. Och denna olikhet kan skapa en fantastisk dynamik om man bara är villig att ta den till sig!

Och det börjar med barnen!!

Inlägget Barn och invandrare – förr och nu dök först upp på Uppsnappat.

Det verkar dock vara en utbredd missupfattning att yttrandefriheten ger var och en av oss rätten att säga och skriva precis vad vi vill i alla lägen utan att någon får säga ifrån. Skulle någon ifrågasätta dina alster kan du bara hävda att ”du har rätt till det” enligt yttrandefriheten.

Det är fel!

Yttrandefrigheten handlar inte om att man får skriva vad man vill på sin blogg eller uttrycka sig hur korkat som helst i ett forum utan att någon annan har rätten att bli arg eller kränkt. Yttrandefriheten är instiftad som ett skydd för individen, för medborgaren i samhället, och ger denne rätt att få uttrycka sina åsikter utan risken att bli åtalad och frihetsberövad på grund av åsikterna skiljer sig från maktens. Yttrandefriheten reglerar alltså relationen mellan staten och individen – inte mellan två individer vilket många tror.

Du har i Sverige rätt att uttala dig kritiskt om vår regering utan att riskera åtal. Du får demonstrera och uttrycka dina åsikter genom insändare. Du får öppet kritisera ledande befattningshavare inom regeringen, utan att polisen kommer och hämtar in dig på förhör. Det är yttrandefrihet.

”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem” / Voltaire

Att du ska få säga ”negerboll” istället för ”chokladboll” är inget som regleras i vår yttrandefrihet över huvud taget. Det är nämnligen en relation mellan dig och en eller flera andra individer. Det är något du får bära ansvar för helt själv utan att lagen går emellan.

Det vore därför bra om fler nymediala svenskar hade bättre koll på vad yttrandefriheten egentligen innebar så att de slutade att felaktigt använda sig av den som ett universalförsvar mot allt dumt de häver ur sig.

Läs gärna mer om vad yttrandefriheten är och hur den är en av hörnstenarna i vårt demokratiska samhälle: http://sv.wikipedia.org/wiki/Yttrandefrihet

Inlägget Vi har väl yttrandefrihet i det här landet? dök först upp på Uppsnappat.

Jag var 12 bast när jag för första gången öppnade en Cherry Coke och smakade på denna underliga variant av Cola som definitivt inte fanns i svenska butiker på den tiden. Det var det godaste jag någonsin hade druckit. Körsbärssmaken hade jag lärt mig älska under min uppväxt då mamma ofta gjorde körsbärssaft, men det här var ju strået vassare, det här var ju läsk med körsbärssmak!! Släng dig i väggen morsan!

Åren går och så idag var jag på Coop och handlade och ser då till min barnsliga förtjusning att de plockat hem Cherry Coke Zero. Den vanliga Cherry Coke har ju funnits ett par år nu, men jag har aktivt undvikit den eftersom jag inte dricker normal läsk. Men det här var ju något speciellt, äntligen en Cherry Coke som jag kunde dricka! (Alla vet ju att Zero är totalt ofarligt för kroppen i alla avseenden, eller hur? Det är rent av nyttigt!)

Jag köpte givetvis en burk (13 spänn!) och kunde knappt bärga mig på väg tillbaka till jobbet för att äta min lunch. Till slut var det dags att öppna den och jag gjorde så med andakt. Drack direkt ur burken en stor klunk och med skyhöga förväntningar lät jag det rinna ner i halsen. Det var nästan 28 år sedan jag drack en Cherry Coke sedan sist så ni förstår ju vilka förväntningar jag hade.

FY FAN VAD ÄCKLIGT!!!

Det var det sötaste, sliskigaste och mest kemiska jag har druckit på väldigt länge. Hur i h-vete kunde jag bli så förälskad i denna dryck back in ’84? Det måste vara en kombination av att jag var 12 år gammal, ute på en otrolig resa på en ny kontinent och med ett väldigt dåligt utvecklat smaksinne.

Men man ska prova. Allt! Det har min mamma lärt mig. Och det har jag nu gjort. Jag kan lova er att jag inte kommer att köpa fler Cherry Coke Zero på ett bra tag. Det ska vara under väldigt speciella förhållande jag avviker från den planen, typ att det inte längre finns tjänbart vatten att tillgå eller nåt. I övrigt lär Coca Cola få behålla sin körsbärs-cola och sälja den till andra oförstående 12-åringar med dålig smak!

Inlägget Pop the cherry dök först upp på Uppsnappat.

Hur som helst så ställdes jag inför en intressant situation där jag låg och puttrade fram i 50 på en sträcka som ännu inte är helt färdigbyggd. Jag blev omkörd av 3 st bilar i yrkestrafik som höll en avsevärt högre hastighet än jag själv, vilket alltså var det tillåtna 50 km/h. Jag skulle gissa att de körde mellan 70-90 km/h.

Jag vet att det finns viktigare saker i livet än att gnälla om hur slarviga alla är ute i trafiken och framhålla sig själv som en guds ängel i sammanhanget, så det tänker jag inte göra. Jag vill bara reflektera över två saker rörande detta, nämnligen varför de kör så fort och vilken effekt det har.

Har yrkesförare mer bråttom än andra? Jag menar, skapar deras jobb en sådan stress att de blir tvingade att ta sig fram fortare än oss andra? Finns det incitament i deras arbetsvilkor som skapar detta beteende, och vore det inte i så fall på tiden att man såg över dem? Oavsett om man vill tro det eller så finns det ju en anledning till att hastigheten är sänkt utmed vägarbetssträckor – vägarbetarnas arbetsmiljö och säkerhet bl a. Då är det ju inte bra om förarna på något sätt ”tjänar” på att köra för fort, eller direkt eller indirekt tvingas till det för att hinna med sitt jobb.

Jag är kanske ensam om att irritera mig över överdrivna fortkörare (tror inte det!) men det är inte utan att det uppstår ett visst agg till de företag vars logotyper skriker på sidan av bilarna som dundrar förbi. Ska jag nämna dem här? Jag vet inte vad det skulle tjäna till så jag låter bli. Jag har svårt att se vilken positiv effekt det skulle ha och på vilket sätt det skulle förändra något, men jag tror däremot på att uppmärksamma företag som gör så här på att man reagerat – på ett sakligt och trevligt sätt. På sikt kanske det kan leda till bättre policys rörande hur förarna framför fordonen på våra vägar.

Jag vill alltså hävda att den här typen av beteende i trafiken skapar badwill för de aktuella företagen. Som anställd är man ambassadör för företaget. Det man gör i företagets namn vill jag påstå väldigt tydligt påverkar företagets anseende. Och detta gäller även hur man beter sig i trafiken.

Det vore intressant att höra  om någon där ute som läser detta jobbar på ett företag med yrkesbilar och vad företaget i så fall har för uttalad policy om sånt här? Är det stress som skapar fartdårarna, arbetsupplägget på företaget eller ligger det i den individuella förarens normalbeteende?

Vad tror du?

Inlägget Är yrkestrafiken en trafikfara? dök först upp på Uppsnappat.

Är det möjligt idag att bedriva en affärsverksamhet där man väljer att inte ha en social närvaro på Internet? Är det t o m möjligt att som företag inte ha en närvaro på internet över huvud taget??

Första tanken var att det såklart var helt orimligt. Vem kommer hitta, anlita och få förtroende för ett företag om de inte ens har en hemsida, eller finns tillgängliga på annat sätt på internet? Hur kommer 90-talisterna att behandla ett företag som de inte kan nå direkt via facebook eller twitter om 5 år? Det borde ju te sig rätt uppenbart att det inte funkar. Eller?

Sen började jag fundera på alla de här små näringsidkarna som du sällan eller aldrig tänker på. Du vet, hattaffären nere på hörnet i ytterområdet, eller köttbutiken i källaren på hyresfastigheten i förorten, eller varför inte pianostämmaren som har verkstad i en lada på landet etc. De här små aktörerna som säkerligen hade kunnat nischat sig genom att skaffa en stor närvaro på Internet (som exempel på det nämner jag gärna Stenugnsbageriet i Slöinge som byggt hela framgången på sin nätnärvaro) men som lika gärna hankar sig kvar och rent av frodas genom att ha en stadig kundkrets som byggts upp under år av slit och som till och med skickas i arv ner i generationerna. Det finns sådana fortfarande. Små företag som lever (tillräckligt) gott på att ha en stadig kundkrets och som egentligen inte behöver fler kunder, för de kan ändå inte hantera dem. De har precis så stor kundkrets som de behöver för önskat utfall.

I deras fall gäller nog inte den där inledande devisen. Jag tror att de mycket väl kan stå kvar om 5 år även utan närvaro på nätet, och kanske till och med just på grund av att de inte har det. I en tid då ”alla” finns på nätet och hysterin kring SoMe är enorm är det kanske en nisch att inte finnas där. Att sticka ut genom att bygga på äldre värden såsom trygghet, kvalitet, relationer etc. Att bli en ikon, inte för att man väljer bort nätet utan protest, utan för att man inte behöver gå den vägen, eftersom man redan har sina kunder, kanske är framtidens melodi för dessa företag.

Det är i alla fall en tanke då ”allting” finns på internet och det har blivit till ett nödvändigt ont i mångas ögon (vilket tyvärr ibland syns på företagens hemsidor mm).

Vad tror du??

Inlägget Att överleva internetbubblan dök först upp på Uppsnappat.

Det är kanske inget man skriver i sitt CV men pusselläggning har alltid varit ett stort intresse hos mig och jag kan inte räkna till hur många pussel i olika format det har blivit under åren. Det största problemet med mitt pusselberoende har varit att jag med åren börjat ställa enormt höga krav både på kvaliteten på själva bitarna och på motivet.

Det är inte en självklarhet att ett vackert motiv blir ett bra pussel, för även om det är en utmaning, så är det inte speciellt roligt att lägga 500 bitar med samma ton blå himmel. Det blir bara tjatigt. Så när jag letar pussel så ska det först och främst vara bra bit-kvalitet (passform, styvhet, oregelbundenhet etc) och därutöver ett bra motiv som inspirerar och samtidigt är snyggt. Kräsen är bara förnamnet.

Efter att ha tröttnat på butikernas snarlika utbud snubblade jag häromveckan på en sajt där man kunde beställa vuxenpussel (dvs med minst 1000 bitar, inget annat..!) med egna motiv och lyckan var gjord!

Nu behöver jag bara ta den perfekta bilden och därefter få den tillverkad. Jag gjorde en provbeställning med en bild jag hade i arkivet (t h) för att kolla kvaliteten. Bitarna får betyg 9/10 och återgivningen av bilden 8/10. Eftersom jag nu vet hur bilderna blir (lite rödstick) kan jag ställa dem i Photoshop innan, så att de blir bra när jag skickar upp bilden.

Jag är så nöjd med pusslet jag beställde för ett par veckor sedan att jag tidigare idag gick in och beställde mitt andra och jag har redan börjat leta efter bilder till pussel nr tre.

Jag kan varmt rekommendera att ni tar en titt på emmagjort.se (rolig ordvits, eller hur?) om ni är på jakt efter pussel med egna motiv, eller andra produkter med egna motiv för den delen, för de har inte bara pussel. De råkar bara ha väldigt bra pussel och det var dessa som fick mig att fastna för företaget.

Ska man säga något negativt om produkten så är det väl att de är lite dyrare än normala pussel i affärerna. Orsaken är givetvis att det är mer kostsamt att trycka upp och skära ett pussel, än om man göra 2 000 likadana på löpande band.

Sajten håller på att byggas om, lät man hälsa då jag ställde frågan, så förhoppningsvis får vi se en version 2.0 under våren, vilket hade lyft deras varumärke en hel del. Men produkterna de säljer är likväl bra och jag kommer definitivt att köpa mer därifrån.

Vad är er relation till pussel?

Inlägget Livets pussel dök först upp på Uppsnappat.

”uppsnappat_DISABLED_BY_SURFTOWN” är inte det vanliga namnet på min hemsidesmapp. Om ni nu trodde det. Och inte undra på att sajten inte funkade när den hade fått ett sådant namn. Jag skrev snabbt till supporten på Surftown och undrade varför de stängt ner min sajt.

Det första svaret jag fick löd (och jag citerar):

 Vi har inte stängt din blogg utan den fungerar fin fint.

Efter ett något argt mejl tillbaka till supporten där jag ifrågasatte deras agerande på morgonen och deras försök att dessutom släta över det hela och låtsas som ingenting ,fick jag ett nytt mejl från dem. Det andra svaret jag fick löd:

Vi har vid en genomgång av din server observerat, att din hemsida uppsnappat.nu använder alldeles för många resurser på servern. Faktisk använder din hemsida så många resurser, att risken finns att hela servern havererar. Vi har därför, av hänsyn till våra andra kunder varit tvungna att reagera.

Detta gjordes genom att din domänkatalog döptes om till ‘uppsnappat_DISABLED_BY_SURFTOWN’

Din hemsida skapar stora problem för serverns resurser, och vi vill därför be dig att få din webmaster att undersöka dina scripts.

Detta är väldigt allvarligt och vi ber dig därför ta hand om problemet omgående. Vi vill följa upp saken de närmsta dagarna. Om du har frågor eller funderingar, är du välkommen att kontakta oss.

Jag tycker det är anmärkningsvärt att man inte redan i morse bad mig åtgärda de här problemen. Om det nu var så allvarliga problem så borde de ju redan då ha reagerat, eller..?

För ca 5 minuter sedan fick jag följande mejl från supporten efter att jag meddelat dem att jag stängt ner en del motstridiga plug-ins och kastat en annons som länge legat längst upp till höger på sidan, men som inte funkat som den ska på ett tag. Funkade det bättre nu måntro?

Ja, vi ser inga ytterligare problem med er sida efter senaste mätningen så allt är ok igen.

Så problemet är löst och allt funkar som det ska. Till och med bättre än det ska. Nu är det betydligt mer fart på sidan än innan och inte bara det; det är mer fart på mina andra sajter också som ligger på samma server, så tydligen fanns där ett problem som nu är avvärjt genom någon av mina åtgärder, vet inte vilken.

Slutet gott, allting gott?

Ja, men man önskar ju att supporten kunde leverera lite mer sanningsenlig information redan från början nästa gång – med hopp om att det inte blir någon ”nästa gång”.

Inlägget Sanningen från Surftown dök först upp på Uppsnappat.

Jag gjorde en rad antaganden och baserade hela mitt resonemang i frågan (som alltså gällde huruvida du äger rättigheterna till ditt material på Facebook eller ej) på högst tveksamma grunder, bl a gammal information och sunt förnuft, vilket Jocke var väldigt snabb med att anmärka på, och helt korrekt så.

Jag känner dock att det finns anledning att diskutera det som fick mig att göra dessa antaganden, nämligen folks villfarelse att internets alla tjänster är någon slags socialmedborgerlig rättighet där alla svenska kumbaya-lagar till fullo gäller oavsett vad.

I Facebooks fall visade sig vara så, vilket jag alltså blev varse om idag genom att hänvisas till deras terms of service (https://www.facebook.com/legal/terms?ref=pf). Men i många andra fall är det ingen självklarhet. Och framförallt tycker inte jag att man ska förutsätta det!

Ofta hör man folk beklaga sig över att de minsann inte har gått med på det ena eller det andra, men då undrar jag hur många av dessa som i detalj läst det användaravtalet som presenteras då man skapade sitt konto på den aktuella webtjänsten, oavsett om det gäller Google, Twitter, Instagram, Pinterest etc? De allra flesta människor klickar snabbt vidare i sin jakt på att börja använda nämnda tjänst, och struntar helt i att läsa det finstilta. Så även jag.

Men där kan det stå rätt intressanta grejer och det är inte en självklarhet menar jag, att tjänsten enbart för med sig positiva saker. En sådan sak som vem som t ex äger rätt till bilder och information, som användaren laddar upp, kan mycket väl avtalas bort i samma sekund som du klickar på ”godkänn avtalet” och går vidare. Genom att klicka har du ju defacto godkänt avtalet och kan inte längre komma med synpunkter på eventuella avigsidor med tjänsten, som framgick däri.

Ett roligt exempel på detta var engelska GameStation (läs hela historien här) som i sina avtal skrev in att de i och med godkännande övertog användarens själ och såg det som sin rätt att fritt disponera denna skulle de så önska. Det var givetvis skrivet med glimten i ögat och med syfte att just påvisa hur lite folk läser de där avtalen. Över 7 500 personer skrev tydligen på och godkände avtalet och missade därmed en liten bonus som de fick som faktiskt upptäckte paragrafen.

Min poäng är att man inte kan sitta här hemma i trygga Sverige och tycka att man har rätt till det ena och rätt till det andra, utan att först ha läst de här avtalen ordentligt. Måhända kan man inte förhandla bort upphovsrätten för immateriellt material påett globalt plan, jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig om det gick alldeles utmärkt genom ett enda klick på en ”godkänn”-knappp på webben.

Man ska i vilket fall inte vara så säker tycker jag.

Så innan du beklagar dig över hur företaget du är kund hos hanterar din information, eller på annant sätt levererar sina tjänster, bör du kanske syna avtalet du en gång skrev på. Där kan svaret på dina funderingar finnas. 

Inlägget Avtal, upphovsrätt och Internet. dök först upp på Uppsnappat.

Var förbi Coop på väg till arbetet i morse och raskade glad i hågen in genom dörrarna och fram i huvudgången bort mot smörgåspåläggen, som var mitt mål för besöket. Halvvägs nedför gången möts jag av en glad liten tjej som kommer skuttande mot mig, jag gissar att hon var i 7-års-åldern. Hon stannar upp när hon närmar sig och ler sitt största leende och säger ”Hej!” som bara en sprallig 7-åring kan göra. Hela hon lyste av allt det som vi vuxna saknar i form av livsgnista, glädje, vakenhet, nyfikenhet och så vidare.

Jag hejade tillbaka och upptäckte att jag log  som sol jag åckså. Tänk vilken kraft att kunna sprida leenden omkring sig på detta sätt.

Något längre fram i gången dök vad jag gissar var mamman ut från en sidogång för att leta rätt på den spralliga solstrålen, och jag fick intrycket att detta hände inte alltför sällan. Hon tittade på mig, log lite ansträngt som det så gärna blir vid den tiden på dagen, och riktade sedan sitt fokus på barnet med följande replik:

”Kom nu Sebastian, annars kommer vi sent till skolan!”

Stopp!! Vad sa du igen? Vad kallade du tösen precis? Sebastian??

Jag inser att de politiskt korrekta läsarna kommer att reagera med stolthet och glädje över en mamma som ”låter” sin 7-åriga Sebastian leva utanför genusramarna som samhället, dvs du och jag, sätter upp. Men jag kan inte känna riktigt samma sak. Jag förstår inte riktigt vad jag precis bevittnat och tillbringar en lång stund med att fundera på vad jag hade sett.

Jag dömer inte Sebastian, absolut inte, men jag ifrågasätter däremot hans (eller hans mammas) val av framtoning – i brist på ett bättre ord. Jag hade kunnat svära på att det var en liten flicka jag sprang på, som gav mig ett solstråleleende och sedan sa ”hej” så där tjejigt käckt. Med andra ord hade jag, om jag nu behövde tilltalalt barnet, använt mig av feminina tilltal på olika sätt.

Sebastian hade en rosa och brun tröja på sig, ett par jusblå jeans och ett par rosa och vita gympaskor. Han hade ljust lockigt hårsvall, och en orange hårsnodd som höll en liten tofs på plats på sidan av kalufsen. Det fanns inget traditionellt maskulint med Sebastian. Inte ett spår.

Du kanske säger att detta är befriande och bra och feministiskt kreativt etc, men jag tycker bara det är komplicerat att könsrollerna raderas till den grad att man inte längre vet om det är en tjej eller kille man stöter på. Men är det viktigt att veta det, kanske du tänker då? Ja, i förlängningen tycker jag att det är viktigt att veta, eftersom väldigt pinsamma situationer kan uppstå annars, som en följd av könsneutraliteten.

Tänk vad tjatigt det måste vara för Sebastian själv att ständigt få höra från obekanta personer ”Nämen, vad söt du är flicka lilla…” och behöva kontra med ”Jag är en kille ser du väl?!”

Skrev om konservatism i mitt förra inlägg här på uppsnappat. Jag tillåter mig än en gång att få vara lite konservativ och framhäva att det finns en vikt av att vi människor kan göra könsbestämningar på de personer vi möter. Jag hävdar att det är ett av fundamenten i vårt sociala samhälle. Är det för att vi behandlar killar och tjejer olika? Tjaa, det kan ju vara ett skäl, även om genusfetischisten säkert menar att just detta är ett av huvudproblemen. Men skulle detta verkligen vara ett problem? Är det kanske så att vi behandlar könen olika eftersom vi helt enkelt har olika agendor för de olika könen. Det ena vill man vara romantisk mot, men inte det andra, oavsett vilka preferenser man har. Är det kanske detta biologiska skälet som är orsaken till att vi beter oss olika beroende på om vi möter en man eller en kvinna?

Jag öppnar gärna upp frågan och ställer den vidare till er som läser detta. Varför behandlar vi könen olika och, vilket kanske är viktigare egentligen, är det nödvändigtvis något negativt med det? Eller mår vårt samhälle bra av att vi är olika, killar och tjejer, och att det sedan är upp till var och en att gilla vad man vill?

Jag önskar Sebastian lycka till i livet. Jag hoppas att han kommer underfund med hur han ska hantera sina egna genusfrågor och att han får ett underbart liv oavsett vad!

Inlägget Ur led är könsneutraliteten dök först upp på Uppsnappat.

Visst är det väl bra att vi här i Sverige värnar för jämliket, religionsfrihet, lika värden, rättvisa etc. Det finns nog ingen som kan argumentera emot det. Att vi sedan är väldigt naiva och tror att vi kan förändra världen med våra åsikter är en annan sak och att vi anser att vår moral är så mycket högre än alla andra länders ytterligare en. Svensken står ofta och gapar och inser sällan att ingen annan lyssnar, men den reflektionen förtjänar ett helt eget inlägg.

I morse kom diskussionen upp på Facebook rörande huruvida böneutrop ska eller inte ska tillåtas i Sverige. Den inställning som man ska ha, för att vara politisk korrekt, är givetvis att vara positiv till detta eftersom vi har religionsfrihet vilket påskriver att alla religioner har samma rätt. Även rätten att föra liv. Så om kristna kyrkor ska få ha klockor, borde muslimska församlingar få ha böneutrop. Visst, jag förstår logiken, men rent själsligt är jag inte alls överens med bejakarna.

Mina argument är:

• Sverige har i flera hundra år haft en statskyrka som har präglat befolkningens uppväxt på ena eller andra sättet, oavsett om vi varit troende eller inte. Kyrkor är en del av vårt kulturarv och klockornas klang har för de allra flesta en innebörd och utgör en starkt förankrad känsla. Sverige har aldrig haft en muslimsk statskyrka så därför är böneutrop inte något bekant, bara något vi mött på våra utlandssemestrar på sin höjd.
  Som ateist lägger jag inget värde vid den kristna kyrkan eller syftet med klockorna i sig men jag tycker ändå att de utgör en värmande och trygg ljudbild. Jag har inte samma känsla för böneutrop. Jag kan tycka de är exotiska om jag befinner mig på resa i Irak, men inget jag längtar efter att höra här hemma.
• Ger muslimska länder oss samma religiösa respekt och tillåter kyrkklockor, alternativt slutar med sina böneutrop, för att skapa religiös rättvisa? Troligen inte eftersom religionsfrihet sällan står högst upp på agendan i dessa länder, och det har jag, i sig, inget problem med, eftersom jag är av den åsikt att man ska ta seden dit man kommer. Och det gör även de flesta i Sverige inflyttade personer också. Men givetvis finns det en del som saknar sitt kulturarv och vill förgylla vardagen/helgen med en för dem trygg ljudbild och ett viktigt inslag, nämligen böneutropet.
  Poängen är varför Sverige ska visa dessa länders medborgare större respekt än vad deras hemländer visar ”oss”. Detta är ett argument som de flesta har svårt att acceptera eftersom två fel inte gör ett rätt, och visst kan jag hålla med även i detta, men jag tycker bara att vi i Sverige lite väl ofta viker oss dubbelt och försakar vår egen historia och kultur till förmån för andra nya element och jag undrar till vilken nytta? Varför kan vi inte värna mer om det som faktiskt är vårt ur ett historiskt perspektiv?

Man kan tycka att dessa resonemang är väldigt konservativa. Och det är de om man tittar på de sakliga argumenten. Men varför är det så fel att ibland få vara det? Varför måste man alltid – i alla lägen – vara tvungen att älska och anamma de politiskt korrekta åsikterna. Varför kan man inte emellanåt få vara lite konservativ och få säga att man inte gillar en idé, bara för att man helt enkelt inte gillar den, eller för att den kanske väcker en dålig vibb inom en på något oförklarligt sätt. Varför ska man behöva motivera sig med avancerade utlägg som gränsar till universitetsavhandlingar för att ha rätt att ha en avvikande åsikt?

Jag gillar inte idén med böneutrop, för jag tycker inte att det hör hemma i Sverige eftersom det är ett kraftigt avsteg från den bild av Sverige som jag har och det Sverige jag växte upp i och som jag har lärt mig att älska som mitt hemland. Det finns ingen logik i den motiveringen, utan bara en känsla och den springer ifrån mitt ego.

Jag är för religionsfrihet och rätten att få utöva sin religion, oavsett vad den må vara, så länge den inte påverkar mig. Jag tycker det är positivt att det i Sverige nu byggs moskéer, synagoger, tempel och kyrkor för de som finner ro i detta. Men dessa byggnader påverkar mig inte. Böneutrop påverkar mig däremot högst avsevärt och det är ett inslag i vår ljudmiljö som jag helt enkelt inte vill ha. Punkt slut.

För att fortfarande anpassa mig till de politiskt korrekta reglerna, så anser jag därför att i religionsjämlikhetens namn borde man förbjuda både kyrkklockor och böneutrop om frågan nu är så viktig. Därmed är det väldigt rättvist och ingen kan känna sig negativt behandlad av vare sig det ena eller det andra.

Ibland måste man ha rätt att få vara lite konservativ!

Inlägget Rätten att få vara konservativ ibland dök först upp på Uppsnappat.

Många av dessa aktörer är helt värdelösa på kommunikation, trots att de må vara duktiga på sitt gebit. Detta är en av anledningarna till att jag i största möjlig mån undviker att jobba mot t ex  tryckerier från de forna öststaterna eller ännu längre bort. De pratar helt enkelt inte samma lingo (branschpråk) som vi gör. Deras ofta bristande kompetens i engelska gör att det ibland är stört omöjligt att diskutera fram konstruktiva lösningar.

Har i dagarna suttit med just ett sådant jobb där kommunikationen med tryckeriet gav mig ett antal nya gråa hår.

Det började med (och jag citerar EXAKT):

The text arte ok, but file format is bad.
You have done scaling for all format,but for sure you have to scale only object with text.
Please take more of this format.

Och jag blev inte klokare när jag ett par minuter senare fick:

yES…Will be great, that You remove the line…;)
But for sure..picture 3 is with bleed…are look at the righ picture ( I attach separatly).

Och som detta inte var nog damp detta ner när jag höll på att slita loss håret i ren frustration över att inte förstå vad det var de ville att vi skulle fixa:

Don’t worry- be happy…;)
Remove lines and send files…
this time will be ok ;)

Men inte blev det bättre för det här. Några minuter senare kom nästa oförklarliga mejl, där de ena sekunden ber oss ta bort något för att i nästa andetag påminna oss om att inte ta bort det.

Detta är bara ett exempel på hur det kan gå. Givetvis finns det projektledare som är duktiga på engelska också på utländska företag, men alltför ofta har jag stött på denna språkförbistring som gett orsak till onödigt mycket huvudvärk.

Det må vara billigare att gå utomlands, till olika låglöneländer, för att beställa tryck och grafisk produktion, men är man mån om att bibehålla en god kommunikation för att säkerställa produktionens kvalitet så bör man nog hålla sig inom de mer utvecklade länderna, och varför inte i Sverige, där vi pratar inte bara samma lingo aktörerna emellan utan även samma vanliga språk.

Detta är ett steg i rätt riktning – mot god kvalitet och snabba leveranser.

Inlägget Avstår gärna från låglöneländer! dök först upp på Uppsnappat.

Därför tror jag att det skulle komma som en stor överraskning för min omgivning om jag helt plötligt skulle avisera att jag tänker hoppa av ekorrhjulet och helt enkelt sluta vara lika aktiv längre, kanske rentav stänga ner en del olika konton förenade med SoMe.

Just nu kör jag, i fokusordning: Facebook, Instagram, Twitter, LinkedIn och YouTube. Jag kan inte påstå att dessa tjänster på något sätt är betungande, eftersom det tvärtom är mycket roligt som händer där, men det finns en sak som jag saknar med SoMe och som lyser starkare och starkare med sin frånvaro; personlig och fysisk kontakt. Jag saknar att träffa folk. Jag saknar de där stunderna då man samlades för att prata. Idag känns det som att man försakat det eftersom man hela tiden håller kontakt via SoMe istället och inte har samma behov av att träffas av den anledningen.

Jag vill noga poängtera att jag inte värderar andras medverkan på SoMe, eller brist därpå. Det får de göra alldeles själv. Jag har bara rannsakat min egen närvaro och kommit fram till att jag vill ha till en förändring.

Luften gick ur mig för ett tag sedan då Klout byggde om sin beräkningsalgoritm för inflytelse och jag därmed sjönk från en 61:a till en 47:a. Det blev en underlig besvikelse vilket senare fick mig att reflektera över varför det just var så och detta i sin tur ledde mig fram till detta inlägg.

En diskussion med en nära släkting i helgen fick mig också att fundera lite över vad det är jag egentligen lämnar efter mig: information. Jag förser inte bara min omgivning utan framförallt de olika systemen med för dem kritisk information om mitt liv, och utan att låta alltför paranoid (för det är inte den vinkeln jag har) så känner jag bara att det är läge att dämpa det informationsflödet lite.

Som en sista punkt känner jag också att jag vill försöka råda bot på informationsstressen lite och känna att jag kan lägga ifrån mig telefonen emellanåt utan att få panik! Idag är den saken inte alltid helt enkel och SoMe skäl dessutom en hel del tid, om än i mikroformat.

Jag kommer inte att stänga mitt Facebook-konto, inte än på ett tag, men jag kommer inte heller att posta varenda händelse i mitt liv eller kommentera var och vartannat inlägg (gärna i syfte att skapa lite debatt) såsom jag gjort hittills. Jag kommer fortfarande att finnas kvar, och jag kommer fortfarande att prata med folk den vägen, men jag tänker ta och hitta ett litet undangömt hörn någonstans, kanske med lite charmigt damm längs golvlisterna, där jag emellanåt kan betrakta min omgivning men inte känna att jag behöver delta på samma sätt.

Jag tänker låta andra sträva mot rampljuset nu, för jag orkar helt ärligt inte längre.

Sammanfattningsvis är det alltså fyra skäl till att jag nu aktivt kommer att befinna mig mindre på SoMe:

• Avsaknad av fysisk kontakt.
• Priset, i form av vad man lämnar ifrån sig och hur detta (kan) används, är högt.
• SoMe skapar ett beroende som bygger stress.
• Tiden…!

Med detta sagt har ni en förklaring till varför jag framöver kanske inte kommer att vara lika aktiv på nätet som jag varit fram till nu.  Och ja, detta gäller även bloggen, men jag kommer fortsätta skriva här när jag känner att jag behöver ventilera något.

Vad har du för inställning till SoMe??

Inlägget Dags för en paus? dök först upp på Uppsnappat.

Men den senaste tidens reaktioner får mig verkligen att tvivla på detta. Tydligen är skägg något väldigt kontroversiellt 2012. Det trodde man inte i en tid då tjejer går på stan halvnakna och killar springer omkring med hela ansikten piercade.

Man får har skäggväxt, men inte helskägg tydligen. Är det ett måste att man som kille/man måste vara slätrakad över hela kroppen för att erhålla status? För jag är verkligen inte på jakt efter status, bara så att vi har det klart. Tänkte bara det kunde vara roligt att ha skägg för en gångs skull. Tänkte att jag var lite trött på det renrakade som följde på van Dyke-stilen som i sin tur följde på en goatee  från några år tidigare.

Men reaktionerna har verkligen varit chockaratade: ”Men, hur ser du ut?”, ”Glömt att raka dig?”, ”Vaddå, ska du ha skägg nu, eller?”, ”Dags att du går hem och ser över din trimmer” etc. Jag har väl inga problem med att folk kommenterar mitt utseende, det får de gärna göra, jag är för gammal för att bry mig, men jag tycker det är intressant att en så trivial sak som skäggväxt kan skapa så mycket känslor hos folk. Personer jag känner tror att jag skojar med dem. Att skägget är något slags statement och att så fort jag sagt mitt kommer att raka av mig det.

Det här får mig bara att vilja odla ännu mer skägg, för just nu är det ärligt talat inte mycket till skägg, men det är på väg och ju fler negativa personer jag möter, desto mer energi ger det mig att inte raka mig igen. Någonsin! Eller, jo, nån gång ska jag nog raka mig, för jag misstänker att jag kommer att tycker det är ivägen så småningom. Men just nu känns det rätt ok, och jag trivs i det.

Kan jag få göra det?

:-)>

Inlägget Kontroversiellt i detta tidevarv? dök först upp på Uppsnappat.

Nu är jag givetvis yrkesskadad eftersom jag arbetar professionellt med grafisk kommunikation och är väl insatt i de tekniska aspekterna av yrket. Men likväl tycker jag att annonsen i relation till texten är smått ironisk.

Texten ”Känslan sitter i detaljerna” i direkt anslutning till en lågupplöst, pixlig och oskarp bild på en framlykta på en bil (klicka på bilden för en förstoring till 100%).

Jo just det. Det är just i detaljerna som känslan sitter Hyundai – och därför får jag ingen större känsla för ert varumärke med denna reklam.

Byrån som gjort den här kampanjen har inte fullföljt tanken med budskapet och låtit den genomsyra hela annonsen. Miss från deras sida, men de säger väl bara ”meh” och går vidare till nästa kampanj.

Reagerar du själv på den här typen av ”missar” i annonser?
Påverkas du av dem?

Inlägget Känslan sitter faktiskt just i detaljerna! dök först upp på Uppsnappat.

Och visst tycker vi om Rosa Bandet. Och även Blå Bandet. För er som inte känner till det handlar det om kampen mot prostatacancer. Och visst är vi benägna att skänka pengar och tid till ändamål som skyltar med det rosa bandet. Det är ju ett signum för att det är Cancerfonden som står som mottagare för pengarna, eller hur?

Men visste du att det krävs att du är ”sponsor” för att få använda det rosa lilla bandet i ditt företags insamling. Så även om du samlar in pengar till bröstcancerforskningen och tänker lämna 100 miljoner till Cancerforskningen som ett resultat av detta så får du inte göra det under RosaBandets symbol, om du inte är sponsor.

Så här svarar Cancerfonden på frågan om varför man ger exklusivitet till sponsorerna:

”Det är för att våra huvudsponsorer i Rosa Bandet betalar stora summor pengar för att få använda vår logotype.”

Är inte detta lite sjukt?

Jag för min del hade tänkt mig för både en och två gånger om ett företag sa sig stödja RosaBandet och lämna bidrag dit, men som inte kunde visa upp det lilla rosa bandet i samband med marknadsföring av kampanjen.

Varför ska det rosa bandet vara förbehållet de företag som klassas som sponsorer och lämnar störst bidrag på årlig basis? (33 av 47 milj enligt Cancerfonden själva).

Varför kan inte alla som vill samla in pengar via sitt företag få visa upp bandet som ett bevis för att det de gör är ett seriöst initiativ. Därigenom hade ju fler kunnat samla in pengar. Och fler hade tagit dem på allvar!

Jag tror inte att ett enda sponsorföretag hade backat ur inför 2013, om de inte längre hade exklusivitet på bandet. Vem hade velat erkänna en sådan fånig sak?

Så vem vinner egentligen på att RosaBandet är exklusivt för sponsorerna? Inte är det cancerforskningen iaf. Vill man skapa exklusivitet kunde man ju skapa ett rosa band med guldfärgat dip dye för de där storfräsarna, om det nu är så viktigt.

Och jag vågar inte heller bildsätta detta inlägg med RosaBandet, för då kanske de stämmer mig. Är ju inte sponsor direkt.

Inlägget Vem vinner på Rosa Bandet? dök först upp på Uppsnappat.

Jag vill i förväg säga att detta inlägg måste betraktas som en ren iakttagelse och en reflektion på densamme och jag vill noga påpeka att jag inte dömer någon. Jag bara undrar…!?

Två saker slog mig nämligen som intressant när jag såg scenen utspela sig:

• Det ena var att nästan allt de handlade var olika former av skräpmat, inkl 10st 2-liters flaskor med Coca Cola och en pall med grillchips. De såg inte ut av vara typerna som hade mindre barn så jag tror att man kan utesluta ett förestående barnkalas.
• Det andra som slog mig var att mannen i fråga hade en ruggigt stor tatuering på sin ruggigt stora underarm, och den såg ruggigt nygjord ut, baserat på svullnaden och rödheten i området.

På väg ifrån Coop undrar jag lite hur utdelningen av socialbidrag fungerar egentligen. Vore det inte bra om det fanns lite riktlinjer på vad man kunde köpa för de där rekvisitionerna, om inte annat så för hälsans skull? Visst kan man argumentera att socialen inte ska lägga sig i vad person X ska livnära sig på, men det hade ju varit bra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv om man kunde styra in folk på lite sundare matvanor. Är det inte det som folkhälsoinstitutet arbetar så hårt för?

Jag undrar även hur mycket en sådan där tatuering som mannen hade kostar att få gjort? Har fått för mig att det är rätt dyrt, men jag är ingen expert inom området och har själv aldrig ”gaddat” mig. Jag undrar hur många kassar med bra mat han hade fått för samma pengar. Och vad säger socialen om sånt här? Följer man upp socialbidragens utnyttjande hos ”klienterna”? Någon som vet?

Jag hoppas att det något udda paret får en fantastisk fin dag och jag kan inget annat än säga att det var en ruggigt snygg tatuering mannen hade. Resten är bara funderingar hos en ständigt frågvis själ.

Inlägget Tatuerad på socialens bekostnad? dök först upp på Uppsnappat.

Jag har varit registrerad som användare i ett par månader, men har aldrig tagit mig tiden att på allvar gå igenom alla inställningar och funktioner. Men sagt och gjort, efter någon timmes pulande hade jag väl tagit mig igenom instruktionssidor, perks, Klout+ mm. Det kändes som att mina förutsättningar för att öka min ”Klout score” hade förbättrats avsevärt.

Det är bara med en viss förvåning som jag idag upptäcker att min score på Klout har minskat. Efter denna noga genomgång av tjänsten och upprättande av kopplingar till alla mina sociala nätverk så hade man ju trott kanske att mitt värde på Klout skulle ha ökat, men tvärtom blev det istället -1 sedan för någon dag sedan, och detta trots att jag fått fler kontakter på SoMe under senaste veckan än någonsin.

Så jag undar i mitt stilla sinne hur Klout egentligen beräknar den där siffran som så definitivt lyser på min profilsida, och som idag sjunkit från 61 till 60.

Dock tröstar jag mig med beskedet i bilden här till höger, som kom upp då jag installerade Klout-appen för iPhone i morse. Över 50 så är man tydligen med i matchen iaf.

Vad har ni för erfarenhet av Klout?

Inlägget Jag är väl en Klout-skalle helt enkelt dök först upp på Uppsnappat.

Lika sur som jag blev över Viasats bufflighet (som även involverade en dumstrut på deras kundtjänst), lika hjärtligt glad blev jag när jag dagen efter fick nedanstående per mejl från Eurocard, (@eurocard_se på Twitter) som jag också är kund hos:

Så här ska en riktig premiering av kunder se ut, tycker jag!

Två biobiljetter är bokade, och jag fick ett trevligt bekräftelsemejl efter det också som berättade lite mer i detalj om evenemanget och att de såg fram emot att få se mig där. Givetvis autogenererat, men likväl trevligt och gav en känsla av att betyda något.

Stort plus till Eurocard som behandlar sina kunder på detta sätt. Riktigt trevligt. Viasat skulle kunna lära sig av dem, framförallt när det gäller hur man formulerar sina kampanjer.

Inlägget Eurocard däremot bjuder med hela famnen dök först upp på Uppsnappat.

Jag fick, som kund hos Viasat (@Viasatsverige), ett mejl idag som såg ut som detta:

Jag läste det med rätt stort intresse eftersom 1) det alltid är trevligt att få gå på bio, eftersom film fortfarande är bäst på bio enligt mig och 2) min dotter nyligen meddelat att just denna filmen var något hon ville se i höst.

”Nu vill vi på Viasat Ger Tillbaka belöna dig som kund. Vi tycker att du och din familj är värd en härlig bioupplevelse…”

Efter att ha läst den vita texten i mejlet, föll blicken på den röda textraden och mina ögon antog med ens en mycket svartare nyans.

Efter att först ha meddelat mig att Viasat tänker bjuda mig på bio eftersom jag är en trogen kund, för visst är det det de säger, så framkommer det helt plötsligt att jag som trogen kund har en ”chans att vinna” två biobiljetter. Så i egenskap av trogen kund får jag alltså vara med i en tävling? De vill att jag ska tävla om två biobiljetter..?!

När jag väl klickar på länken får jag svaret svart på vitt:

”Tävlingen riktar sig till dig som är Stadsnäts- eller Parabolkund och det enda du behöver göra för att ha chans att vinna två biobiljetter är att svara på tre korta frågor om Viasat samt skriva en kort motivering till varför just du är värd en bioupplevelse!”

DRIVER NI MED MIG????

Ni vill att jag ska bevisa någon form av värdighet, genom att svara på tre Viasatrelaterade frågor och dessutom motivera varför just jag ska vinna biljetter??? Har jag inte bevisat min värdighet nog och gjort mig förtjänt av två sketna biobiljetter genom att vara er kund i fem år och betala 700 spänn i månaden för det nöjet?

Jag har alltså betalt i runda slängar 40 000 kr till er under den här tiden. Skulle inte jag förtjäna att FÅ två j**la biobiljetter (värde ca 200 kr) som tack för min trohet, utan att behöva vara med i en tävling??

Ni förlorade precis rejält i anseende och trovärdighet Viasat, genom att komma med sådana här utskick där ni bjuder med armbågen, och å ena sidan säger att ni vill belöna mig och i nästa att jag minsann får tävla för det först!

Usch!

Ni kan behålla era biobiljetter, jag går och ser ”Modig” med dottern för helt egna pengar istället, och njuter av att inte ha behövt vinna dem från er!

UPPDATERING

Igår skrev Viasat följande på twitter som svar på mitt inlägg:

Goddag yxskaft!

:-(

UPPDATERING 2

Jag fick till slut ett svar på mitt inlägg, (se kommentarerna på detta inlägg) där det ändå känns som att en person med lite inflytande på verksamheten faktiskt har förstått vad jag har pratat om. Jag tycker att Natalies respons är det första vettiga jag får i denna historia. Därmed är det bara att konstatera: Slutet gott allting gott.

Inlägget Viasat bjuder med armbågarna dök först upp på Uppsnappat.

Jag är piggare, äter faktiskt mer än jag gjorde innan, känner nästan inget sötsug (vilket var ett enormt problem innan) och har en längtan till gymmet som jag aldrig trodde var möjligt. Gymmet har faktiskt utvecklats till ett ställe jag vill vara på, hänga, umgås.

Men vad är då hemligheten bakom den här utvecklingen?

Jo, hemligheten stavas Roger och Jenny på RÅÅ Hälsa. Dessa två är fantastiska, både vad gäller deras kunskap och deras förmåga att engagera och motivera. Roger är min PT och Jenny min hälsocoach. Jag önskar att jag kunde ge alla jag känner (som behöver det) ett gratis år hos dem. Så bra är de!!

Om ni bor i Helsingborg tycker jag att ni ska ta en kik på vad Råå Hälsa erbjuder! Din hälsa är antagligen den viktigaste investeringen du gör i ditt liv och tänk på att det aldrig är för sent att börja leva hälsosamt. Dessutom är det med deras metod inte speciellt jobbigt heller. Det är faktiskt snarare en dans på rosor. Jag trodde det skulle vara tufft, men det är tvärtom inte speciellt svårt alls!

Och nej, jag får inte betalt för att skriva det här. Jag tycker bara att Råå Hälsa förtjänar all publicitet de kan få, för att de gör en bra insats och är väldigt professionella och tar hand om en som ett litet vilset barn nästan. Man känner sig väldigt väl omhändertagen helt enkelt.

Efter mina första 10 veckor ska jag återkomma och berätta exakt hur det har gått och hur mycket närmare målet att gå ner i vikt jag har kommit.

Inlägget Varför jag har klarat mig halvvägs igenom mina 10 veckor dök först upp på Uppsnappat.

För det är bra mycket mer än en gilla-markering. Kanske är detta ett trevligt mått på hur poppis man är på SoMe, men det är väl ändå inte det de sociala nätverken handlar om? Är det inte istället en fråga om att vara just social? Låt oss titta på ett exempel.

Fun Light är en produkt (från Procordia) som återfinns på de sociala nätverken, bl a på Facebook, men vidare sociala är de inte. De verkar istället vara mer intresserade av att just samla Gilla-markeringar, för när detta väl är gjort så tar de endast emot och bemöter ros. Aldrig ris.

Grundkursen i hur man agerar på SoMe som företag är att bemöta alla kommentarer med en respons. Att visa att man ser besökaren oavsett om denne strör rosor eller sprider dynga. Men här falerar Fun Light totalt.

Den 8 augusti 2012 gör jag ett inlägg på deras sida där jag ifrågasätter smaken på deras stevia-sortiment, och ställer faktiskt ett par konstruktiv frågor som jag tycker förtjänar respons. Jag säger inte att de ska hålla med mig, men jag vill ha en kommentar från dem.

Så här skrev jag:

Allvarligt talat, har ni smakat på era steviaprodukter någon gång? Jag förstår absolut tanken bakom FunLight Green, men den smakar ju inget annat än kemiskt och konstgjort, så jag undrar verkligen hur bra ni har lyckats. Jag förstår inte hur smaken kan ha passerat en fullt frisk testpanel och blivit godkänd för försäljning. Kommer det en vidareutveckling som faktiskt smakar gott?

Nog för att detta inlägg skrevs i viss affekt och visst är jag kritisk, men en respons hade ändå varit på sin plats. Fun Light hade en enorm möjlighet att vända mig som irriterad kund till en evangelist på bara ett par välformulerade rader. Men de väljer istället att tiga ihjäl inlägget. Inte så att de tar bort det, men genom att inte bemöta det alls avslutar de dialogen effektivt.

Varför? Är det inte viktigt att prata med sina kunder, oavsett vad dessa vill säga? Är det bara gilla-markeringar som gäller? Varför finns i så fall Fun Light över huvud taget på Facebook och i andra SoMe-sammanhang?

Jag undrar så om någon representant från Fun Light kommer att bemöda sig att kommentera det här inlägget, men jag tvivlar på det.

Det bör tilläggas i sammanhanget att Fun Light inte på något vis är ensamma om det här. De råkar bara vara den sista i raden av företag som jag stött på som gör samma sak. Andra exempel som jag själv har råkat ut för är Skånetrafiken och Telia, som bägge stoltserar med sin närvaro på de sociala nätverken utan att vara speciellt vassa på det.

Inlägget Det handlar om mer än GILLA! dök först upp på Uppsnappat.

Nej, hösten är här och det känns i luften. Det rä så här års som jag hemskt gärna hade velat flytta ner till min stuga i Spanien (elller dylikt) och gått i ide där tills någon gång i maj måndag då jag gärna kommit tillbaka till den svenska ”solen”.

Men i höst är det nya friska tag som gäller. För det första har jag lämnat över mitt liv till en PT, dvs en Personlig Tränare, som tillsammans med en kostrådgivare har tagit sig an den nästan omöjliga uppgiften att få mig i form.

Med 118 kg på fötterna idag är tanken att vi ska skala bort ca 20 av dessa innan nästa sommar, dvs lagom till Beach 2013. Detta ska åstadkommas genom främst 1) träning på ett korrekt sätt och 2) förbättrad kost, där jag äter inte bara rätt typ av mat, men även rätt mängd mat. Just nu känns det supertungt, men så har jag bara hållt på i knappt två veckor. Jag har dock blivit lovad både snabba synliga resultat – vilket så klart boostar egot och motivationen – men även att kroppen kommer att vänja sig med den minskade kaloriintaget efter några veckor och normalisera sig, varvid det blir lättare i vardagen.

Jag har haft en lös tanke att skaffa mig en sådan där Wifi-våg men jag vet inte hur intressant det är att publicera sin vikt varje vecka. Jag menar; vem bryr sig? Eller hur?

Träningen sker i alla fall på ett väldigt fräscht gym i Helsingborg som heter Råå Puls. Det ligger strax söder om Söder (i Råå helt enkelt), och är väldigt lägligt för min del. Funkar perfekt på väg hem från jobbet på dagarna. Träning 3-4 ggr/vecka kräver ju en fungerande logistik.

Så, nu vet ni. Anders är på väg ner (igen) och genom att offentliggöra det så här så har jag helt plötsligt era krav på mig också, vilket jag ser som väldigt positivt.

Jag lär rapportera om hur det går, under hösten, så ni slipper ju inte undan helt, även om jag inte skaffar en sådan där twitter-våg. Men jag lovar också att hålla uppdateringarna om just detta ämne till ett minimum eftersom Uppsnappat trots allt inte handlar om MIG i första hand, även om det finns massor att skriva om. Som att The Polarbear Podcast är på väg tillbaka t ex…

Hoppas ni alla haft en trevlig sommar, och välkommen tillbaka till Uppsnappat!

Inlägget Nya friska tag! dök först upp på Uppsnappat.

Jag känner, med ålderns rätt, att det är läge att adressera ett par frågor med anknytning till dessa 40 år som gått sedan jag såg ljuset för första gången.

För det första kan vi ju tala om hur vansinnigt många år det handlar om. Tänk själv; för 40 år sedan fanns inget internet, ingen video, ingen micro, var fjärrkontrollen uppfunnen ens?, man köpte lösgodis över disk, och även spriten. 40 år är rätt länge ur ett mänskligt perspektiv. Det har ju hunnit hända en del.

Rent personligt har jag tagit mig igenom skolan, skaffat mig ett par jobb och hus, två fruar (inte samtidigt), barn och bil, dragit igång eget företag, blivit av med mina föräldrar, som alltså tyvärr inte kunde vara med och fira mina 40, och träffat en väldans massa underbara människor längs vägen, rest en del och ”sett världen”.

Sen kommer vi till frågan om 40-års-kris. Alla har en, säger man, men jag vet inte. Vad är en kris och hur yttrar den sig egentligen? Visst har man börjat fundera i andra banor, känna sig lite äldre än man känner sig inombords, gräva ner sig i lite fler existensiella frågor osv. Men någon kris kan jag inte känna att jag går igenom. Inte i negativ bemärkelse i alla fall. Jag känner inte att jag behöver bevisa något för någon, som jag har föstått att så många andra känner. Jag tar det med ro!

Vad sedan gäller helgens 40-årsfirande var det en trevlig tillställning. Vi hade hyrt en strandkrog i Helsingborg som heter ”Fortuna By The Sea” som stod för lokal, mat och dryck och de gjorde det med bravur. Gästerna verkade väldigt belåtna över arrangemanget och det är väl ett gott betyg om något. Killarna som har stället skötte sig förträffligt och tajmingen var superb. Jag kan med andra ord varmt rekommendera Fortuna By The Sea till andra som vill hålla en tillställning för upp till 70 personer. Vi var 52 personer och fick plats gott och väl. Och läget precis vid Öresunds strand går inte av för hackor…!

Så nu är det bara att inse att man är medelålders, även på pappret, och fortsätta leva livet på utstakad bana. Eller så kanske jag vänder upp och ner på allt och gör något helt annat snart. Vi får väl se!

:-)

Inlägget 40 år i vått och torrt dök först upp på Uppsnappat.

Jag är – som ni som läser den här bloggen mer frekvent redan vet – inte av den typen som jag beskriver ovan. Jag klagar rätt högljutt när saker och ting inte är som de ska. Ni vet de där små sakerna i livet som kanske inte spelar någon större roll, men som ändå irriterar.

Men oftast brukar jag inte bara gnälla här på bloggen. Här skriver jag bara av mig. Jag brukar nämligen även framföra mina åsikter till dem som förtjänar dem. Varför är det annars någon idé med att beklaga sig, om de som står bakom problemet aldrig får höra det?

Under mina år här med Uppsnappat har jag tagit kontakt med många aktörer i många olika ärenden. Jag har pratat med ägaren till de fyra McDonald’s i Helsingborg, kundtjänsten för Fonus, GD för Posten, Hotellet i Ronneby Brunnspark, markandschefen för HomeShop etc.

Listan kan bli lång.

När ni läser mina gnäll här på Uppsnappat så kan ni ju ha i åtanke att jag antagligen fört frågan vidare upp till ansvariga inom den nämnda verksamheten. I vissa fall återger jag dessa dialoger, som när HomeShop ville svära sig fria från den falska marknadsföringen och i min kontakt med McD. Men oftast får jag så bra dialoger med de jag ”hackar” på, så att jag känner att ärendet liksom blir avslutat, som exemplet med Fonus som bad om ursäkt för en illa utformad annons. Jag har därmed gjort mitt, fått gehör för mina åsikter och kanske till och med fått till en förändring, som i fallet med Kullaflyg, som såg över sin konsumtion av plastglas och nu har ersatt dessa med ett miljöalternativ.  I och med en sådan respons kan jag lägga frågan bakom mig.

Jag vill uppmana alla som läser detta att reagera oftare. Att oftare beklaga sig när något är fel. Att mer sällan bara bli sittande, irriterad. Och jag ska lämna er med ett gott råd; när ni har synpunkter på en verksamhet så ska ni ALLTID ta upp det med det absolut högsta hönset, hur liten petitess det än handlar om. Det är först då 1) det blir någon ändring 2) du får gehör för dina idéer och 3) du kan förvänta dig ett ‘tack’ tillbaka. Så ta alltid problemet så högt upp du bara kan i hierarkin, och sluta aldrig reagera på omgivningen. Det är genom det som vår värld blir bättre, och så länge man ger konstruktiv kritik kan den bli mycket bättre!

Inlägget Sluta aldrig klaga dök först upp på Uppsnappat.

Spontant tycker jag att det är ett vädligt intressant koncept som SD lyfter fram i o m den senaste kritiken mot Loreen. Intressant så tillvida att de än en gång påvisar vilka ärthjärnor de är, till den grad att man nästan blir imponerad.

Jag skulle vilja veta om SD gör bakgrundscheck på samtliga sina medlemmar innan de beviljas inträde i partiet. Och var sätter de isf sätter gränsen för vad som är acceptabelt. Hur långt tillbaka i tiden och generationer måste man gå för att av SD godkännas som ”svensk”? Uppvisande av släktträd är kanske ett obligatorium.

Jag blir så jäkla trött på dessa naiva och trångsynta människor. Kan de inte bara flytta till Azerbajdzjan eller nåt, där de hör hemma, förutom när det gäller deras ras såklart. Hur skulle de klara det?

Inlägget Loreen slår SD vilken dag som helst dök först upp på Uppsnappat.

Det som retar upp mig när det gäller de här tjänsterna är inte funktionaliteten, som ju är rätt smidig får man ju tillstå, utan det är den grundtanke som de baseras på och den etikett som försändelserna får.

Att ta ett elektroniskt dokument och göra om den till ett brev som sedan ska skickas med bil/tåg/flyg för att slutligen, i de flesta fall, kastas av mottagaren har jag svårt att se klimatfördelarna med. Ändå står det ”Klimatekonomiskt” på etiketten. Klart och tydligt. Hur i hela fridens namn är det klimatekonomiskt att konvertera ett elektroniskt dokument till papper som måste skickas för hand? Dessutom, i fallet som bilden visar, fick jag ett vykort med reklam från ett företag som i sin tur var instoppat i ett kuvert med plastfönster fram så att vykortet syntes igenom. Hallå!!!!

Då har vi alltså tagit ett elektroniskt dokument och lagt till följande tillbehör:

• Vykortspapper
• Tryck
• Kuvert med fönster (svårare att återvinna)
• Tryck av kuvert
• Transport med Postens logistiksystem

Var slutade försändelsen? Jo, i papperskorgen eftersom den inte var intressant alls. Företaget hade i mitt specifika fall haft lika mycket effekt av att skicka sitt originaldokument till mig via epost. Det gäller såklart inte alla mottagare, men garanterat de allra flesta.

Hur kan Posten med gott samvete stämpla försändelsen av den här typen med ”Klimatekonomisk”? Vad är det exakt som är så väldigt klimatekonomiskt? Vore det inte mycket mer klimatekonomiskt att INTE trycka, kuvertera och skicka denna försändelse? Vore det inte tvärtom mycket bättre att satsa på system online som kunde skicka till mottagre via mejl eller liknande?

Mitt redan instabila förtroende för posten har fått sig en rejäl törn.

Betydligt gladare blir man av att läsa att Los Angeles har beslutat förbjuda plastpåsar helt och hållet. Det är en bra insats i rätt riktning.

Inlägget Nu får Posten ta och ge sig! dök först upp på Uppsnappat.

För att börja med treklöverns förslag så tycker jag att den i stora drag är helt logisk, men med tanke på vilka områden de pekar ut så undrar jag om det också i planen ingår att tillhandahålla fri eluttag för laddning av diverse bärbara surfenheter i samma områden, eller om det är upp till var och en. Det hade varit kanon om det i varenda parkbänk fanns ett par uttag för att kunna ladda mobilen, datorn, paddan etc, när man nu kommer att kunna sitta där och surfa. Annars blir det ju en relativt kort upplevelse.

Sen undrar jag på vilket sätt omkringboende kommer kunna dra nytta av dessa fria Wifi. Är det en del av tanken att de ska det, eller kommer man på något sätt  förhindra snyltning på det sättet? Jag bara undrar hur tankarna går.

För att återgå till Sörlidens lista så tycker jag även att den är ganska smakfull i sin utformning. Vissa av de här sakerna är ju redan initierade, såsom Bonden Marknad, men huruvida den går av stapeln just i stadsparken som de föreslår är oklart för mig.

Den mest intressanta punkten på Sörlidens lista tycker jag är den första; att undersöka gratis parkering och gratis kollektivtrafik på lördagar. Jag tycker förvisso dessa två förslag går lite stick i stäv med varandra ur en miljösynpunkt, men visst hade det varit en bra idé om den är ekonomiskt genomförbar. Det krävs något sådant för att få fart på Helsingborgs City. Det räcker inte med lite längre öppettider på vardagar etc. Väla är så dominant nu att man baxnar av det.

Helsingborgs Citysamverkan försöker ju göra en bra grej genom att lyfta fram hela City i en ny mediesatsningen som döpts till iCity Helsingborgs Upplevelsemagasin. Bra grej! Uppskattas garanterat av de som är mottagare och ger City en tydligare profil hos denna målgrupp. Dessutom är ju denna tidning faktiskt ett riktigt magasin och inte ett annonsblad som i Väla Magasins fall.

Men det behövs mer. Treklövern försöker med fri Wifi och Helsingborg Citysamverkan drar sitt strå till stacken med iCity. Men det räcker inte. Det är här jag tycker att Sörlidens förslag kommer in på ett bra sätt. Man måste lyfta upplevelsen av City för att det ska locka folk. Det är alldeles för bekvämt med Väla, för att den genomsnittlige barnfamiljen ska ”orka” ta sig ner på stan. Sen om ombyggnad av bruksgatan och bevakade cykelparkeringar räcker är kanske osäkert, men det ökar onekligen attraktionskraften. För att inte tala om en föreslagen isbana på sundstorget. Detta hade ju varit guld på vinterhalvåret.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen av dessa tre intressanta projekt i Helsingborg under resten av 2012.

Vad avser ett längre perspektiv kan jag med varm hand rekommendera ett besök på helsingborg2035.se där undertecknad bidragit lite lite grann och där nedanstående klipp är hämtat från.

//www.youtube.com/watch?v=fHpfVUtHP9g

Inlägget Det händer saker i Helsingborg! dök först upp på Uppsnappat.

Bakgrunden till frågan var att jag under en tid retat mig på att många inte fattar hur viktigt det är språk- och särskrivningsreglerna. Av ren respekt för andra människor så har jag undvikit att kommentera, men så slog det mig att man kanske inte hade tagit lika illa vid sig som jag befarade så länge man poängterar i en positiv ton, med syfte att utbilda. Så jag frågade folket.

Svaren jag fick var många och olika. En del var positiva och sa att de skulle uppskatta det, andra extremt negativa och tyckte att jag kunde ge fan i vad de skrev och på vilket sätt, och en del förstod inte varför jag överhuvudtaget engagerade mig i en sådan fånig detalj som hur folk skrev på de sociala nätverken.

Saken är den att det här med dåligt språk inte är en fånig detalj. Jag kan hålla med om att när man på skriver på nätet så får man tollerera lite fel här och där, till stor del orsakade av att man skriver snabbt, halkar på tangenterna, har små t-bord, eller inga alls som i mobilen etc. Absolut. Den typen av ”fel” har jag aldrig haft för avsikt att påtala för folk. Sådana fel gör vi alla och den här texten innehåller säkert exempel på detta också, trots att jag läst igenom den innan utlägg. (så var det sagt!)

Men när en person gång på gång skriver ”Dem ville inte ha efterrätt idag”, eller ”Dem kommer ikväll” så ser jag rött. Det handlar inte längre om ett slarvfel utan om ren och skär okunskap i det svenska språket. Eller att man inte bryr sig om hur det blir.

Detsamma gäller just särskrivningar. Jag kan exempelvis tappa respekten totalt för en person i en ledande befattning inom näringslivet eller politiken som i sina uppdateringar på Facebook, Twitter eller på sin blogg skriver isär ord som inte ska vara det. Jag blir rosenrasande eftersom jag tycker det vittnar om en slapphet mot hur vi kommunicerar med varandra. Man respekterar inte mottagaren tillräckligt för att lägga de där extra sekunderna på att kontrollera vad man skrivit. Eller lägga vinning på att lära sig hur saker ska skrivas. Man skiter helt enkelt i det, för det är inte viktigt. Vem bryr sig?

Jag har tyvärr inga jättebra exempel på ovanstående, förutom när jag gjorde mig ovän med Anna Maria Corazza Bildt (@annamariaCB) efter hon skrev ett inlägg på Twitter som knappt gick att förstå, och som jag givetvis kommenterade, eftersom jag ansåg (och fortfarande anser) att hon som EU-politiker borde kunna uttrycka sig knivskarpt både i tal och skrift. Hon delade tydligen inte min mening, utan lutade sig mot att det viktiga var att det gick att förstå – resten var sekundärt.

Återigen tycker jag att det här vittnar om slapphet och respektlöshet för mottagaren.

I morse skrev min dotter ett inlägg på FB (i samma anda som de flesta andra i hennes ålder):

Dear girls, if a gay pauses a video game just to text you back… Marry him!

Vad hon menade förstår vi nog alla, men vad skrev hon egenligen? Om en bög pausar ett tv-spel för att sms:a tillbaka, så gift dig med honom? Ska hon gifta sig med en bög…?!

En enda liten bokstav blev fel och hela meningen blev konstig. Huruvida felet beror på att hon slant eller på att hon faktiskt inte vet hur ”guy” stavas, vet jag inte i skrivande stund, men slarvigt är det och fel blev det. Är det ok för någon att påtala hennes fel, så att hon kan rätta till det? Eller ska man bara låta henne skriva som hon vill och bara undvika att läsa uppdateringar från sådana som henne, som utrycker sig dåligt? Är det inte bättre att påtala felen, om man gör det på ett juste sätt (gärna utanför offentligheten, genom ett DM t ex). Då kan ju personen lära sig och slipper förhoppningsvis göra om felet.

Är det fel att vara ”språkpolis” och vilja väl? Är det verkligen så hemskt att påpeka andras återkommande språkfel att det är bättre att nätet (och andra medier) svämmar över med dålig ihopsatt kommunikation?

För det är där vi hamnar till slut; vid gränsen för vad vi accepterar i språket. Med motiveringen ”Men man förstår ju vad jag menar” har man accepterat alla fel i världen och kvalitetsribban är sänkt till noll. Det enda som inte passerar är det som ingen förstår. Så länge någon begriper, så är det ok. Är det ok?

Jag tycker att alla och envar som läser detta inlägg ska ta och försöka höja sin egen nivå ett par snäpp idag och försöka eftersträva en bättre svenska. För handen på hjärtat, vi kan alla bli bättre. Jag kan det absolut, och jag strävar efter det dagligen. Och jag utmanar dig som läsare att bli det också. Mottagaren av din inlägg, tweets, posts etc kommer att uppskatta ett bättre språk.

1. Ta reda på skillnaden mellan de och dem.
2. Ta reda på vilka ord som ska särskrivas.
3. Ta dig tid att läsa igenom det du skrivet INNAN du klickar på ”skicka”.
4. Repsektera din mottagare, då denne utgör orsaken till att du skriver.

Svårare än så är det inte!

Inlägget Språkpoliser är vi allihopa dök först upp på Uppsnappat.

Jag blir ledsen och besviken när jag läser om att man i Helsingborg sätter bilar i brand på nätterna. Varför gör någon det här? Är det eknomibrottsliga skäl som ligger bakom, såsom försäkringsbedrägeri eller skuldindrivning, eller finns det andra förklaringar till incidenterna?

Om jag tillåts spekulera så tror jag att det snarare handlar om ungdomar som är uttråkade och söker spänning. Eller som i ren frustration över sin levnadssituation protesterar och försöker synas på ett sätt som ingen kan undgå.

Vi har precis köpt en ny bil. Det har varit mitt livs största investering (utöver huset såklart) och jag är extremt rädd om och försiktig med bilen. Hur hade jag reagerat om någon tände eld på den? Om någon tyckte att de skulle ställa till fanstyg och min bil stod närmast? Hur hade jag känt då?

Jag vill helst inte tänka på det, men tvingas mer eller mindre till det eftersom det tydligen finns element i vårt samhälle som inte har den minsta respekt för andra personers ägodelar. Är det kanske min bils tur nästa gång. Vågar jag parkera bilen på Blåkullagatan framöver, eller är det bäst att ta bussen dit?

Jag förstår att det inte finns en enkel förklaring på det som har inträffat. Det är inte bara att ”banka ihop och slå ihjäl” som man kanske kan känna. Men oavsett vad det är så måste Helsingborg ta tag i de här problemen och göra det NU. Det kan inte vänta. Det finns inget att fundera äver i den aspekten. Och det handlar inte om min bil. Eller någon annans bil heller. Det handlar inte ens om den polisiära insatsen i frågan. Det handlar om att komma tillrätta med att personer i vår stad har tappat respekten för samhället som de själva lever i, och det är bara en tidsfråga innan det här eskalerar och innefattar andra ännu viktigare saker, som slutligen våra egna liv och våra barns liv.

Hur länge ska vi bara stå och titta på när bilar, och i förlängningen hela vårt samhälle, sätts i brand på nätterna?

Inlägget Bunta ihop och slå ihjäl? dök först upp på Uppsnappat.

För hur spännande känns egentligen följande?

• Svensk rockstjärna akut till sjukhus
• Så går du ner 4 kg på 2 veckor
• Jan Carlzons råd till krisdrabbade SAS
• Programledare fast i polistillslag

Det är som om hela världen stannat upp, tagit ett djupt andetag och nu väntar på att långsamt släppa den där tunga utdragna sucken, för att sen bara gå vidare. Det vänder med andra ord säkert, men just nu är det heldött.

Får ägna dagen åt arbete och senare ikväll förkovring i YouTubes nya videouppladdningsgränssnitt. Ska även finslipa lite på marknadsföringen av Static, som behöver en liten puff i rätt riktning!

Inlägget Nyhetstorka utan dess like dök först upp på Uppsnappat.

Är det bra att de som är överviktiga ska få betala extra på olika trnsporter? För det borde ju rimligtvis inte gälla bara flygplan, utan även bussar, taxi, tåg etc.

Som överviktigt själv, tycker jag att förslaget är helt korrekt. Det är ju bara ren logik. En tung person kostar mer för bolaget, tar större plats (i extrema fall) och konsumerar eventuellt mer också. Varför skulle en person som väger 200 kg betala lika mycket för sin biljett när denna väger 2-3 ggr så mycket som en smalare passagerare?

Sen är ju frågan hur man skulle definiera övervikt och var gränsen går. Vem bestämmer vad ”normen” är och vilka som i så fall skulle få tvingas betala extra. Skulle man kanske sätta en norm på 80 kg hos en vuxen man och sedan tillåta upp till 100 kg innan avgiften slog till, och däröver kanske ha en stafflad skala på extra avgift vart 20 kg kanske…?

Jag vet inte, det blir en väldigt svår nöt att knäcka tror jag. Så svår att den t o m kan orsaka att den extra avgiften aldrig blir verklighet. I en värld där folk blir kränkta stup i minuten skulle det väl vara omöjligt att ens yppa ett förslag om viktgräns. Det första flygbolaget som inför det här kommer onekligen få det rätt hett om öronen, men jag tror att fler kommer att följa efter rätt snart så fort någon vågar ta klivet.

Vi får väl se!

Inlägget Tjockisavgift på flyget dök först upp på Uppsnappat.

Jag förvånades över hur fotografiska motiven på våra folkkärna artister såg ut på sedlarna. Jag hade förväntat mig ett mer stilistiskt uttryck, ungefär som på våra nuvarande sedlar. Jag inser dock i samma sekund att det inte alls behöver vara så för att sedlarna ska tas på allvar.

Klart är i alla fall att sedlarna är väldigt färggranna vilket jag ser som positivt. Känns lite roligare då. Plus att de blir lättare att skilja åt på bara färgen.

Det kommer givetvis ta ett tag att vänja sig vid de här nya sedlarna, men jag är säker på att vi efter något år knappt kommer att minnas hur våra nuvarande välörer ser ut. Precis på samma sätt som vi redan har glömt hur föregångarna till dessa såg ut.

Inlägget Nya sedlar åt folket! dök först upp på Uppsnappat.

Mina tre favoriter i ordning är följande:

1. Popcorn
   På första plats kommer onekligen popcorn, och då pratar vi hemmagjorda, för några alternativ finns inte. Poppade på lagom värme i rapsolja, och sedan lämnade till sitt öde i ca 12 timmar. Underbara!!
2. Ostbågar
   Jag vet inte vad det är som gör att OLW:s klassiska ostbågar smakar så mycket godare när de fått sega till sig lite. Det är som hela upplevelsen blir en annan, och smaken får en extra dimension.
3. Chips
   Estrellas ”tråkiga” lättsaltade chips är det perfekta dagen-efter-snackset. Det är som om tiden förstärker sältan i dem och lockar fram smaker som inte fanns där dagen innan.

Brukar du själv äta dagen-efter-snacks? Vilka är dina favoriter?

Inlägget 3 goda snacks dagen efter dök först upp på Uppsnappat.

Men allvarligt talat, är det så farligt att man måste flämta till och ta händerna för munnen och stirra storögt på radion framför sig? Vi har debatterat detta ämne rätt länge nu, och anledningen till att jag återigen tar upp frågan är för att en sak slog mig. Det här är bara en reflektion och inte något egentligt debattinlägg i frågan om ”N-ordet” (eller ”neger” som vi andra säger som inte tror oss vara för mer än andra).

Man har sagt att ”neger” inte är en acceptabel benämning på en svart person eller en person med någon form av afrikanskt ursprung. Eller hur? Det är en nedlåtande term och ska inte användas i vardagstal. Därmed har man alltså definierat att ”neger” inte är likställt med svart person, eller hur? Därmed – rent logiskt – borde ju ordet ”neger” vara ledigt och varför skulle man då inte få använda det till att istället benämna en omtyckt konditorvara.

Är ni med på logiken? 

I och med att man tagit bort betydelsen ”svart person”, skulle man ju kunna ersätta detta med något positivt och faktiskt kalla chokladbollen för just negerboll framöver och i samma veva definiera om ordet ”neger” till att betyda ”choklad med pärlsocker”. Konstigare saker har hänt.

Konstigast är kanske i alla fall när man i ena andetaget säger att man inte ska kalla svarta personer för neger och i nästa andetag säger att man inte får säger negerboll eftersom det syftar på redan nämda svarta personer som per definition inte skulle få kallas för… Vem är det då som är nedlåtande i sin definition?

Kan det vara så att man gjort en logisk tankevurpa i fråga om x-bollen?

Bara en tanke!

Inlägget Denna eviga debatt om x-bollar dök först upp på Uppsnappat.

Det här är ju bara löjligt! Nu kan de inte ens locka nya deltagare till Robinsson utan måste återanvända gammal skåpmat. Tragiskt. Men helt ärligt är hela programmet rätt tragiskt, för hur mycket överlevnad handlar det om egentligen?

Robinsson är ett koncept som i grund och botten tilltalar mig väldigt mycket, i egenskap av tv-tittare. Men sen har man mesat till det och fokuserat på att skapa och exploatera intriger och fulspel. Så tråkigt att klockorna stannar.

För att Robinsson någonsin mer ska bli intressant för mig (som om det vore ett mål för produktionsbolaget…) behövs lite mer back-to-basic-tänk, så jag har gjort en lista med nya ramar och regler som jag tycker att man borde införa för att skapa rätt stämning på ön i kommande säsonger.

1. Robinsson ska handla om överlevnad och inte intriger.
2. Deltagarna röstas inte ut, utan får stanna ända fram tills de själva ger upp. För detta ändamål finns det en stor klocka nere på stranden som man kan ringa i (som i G I Jane) när man helt enkelt inte pallar mer.
3. Deltagarna ska utsättas för prov och utmaningar både på det fysiska och psykiska planet som dels tröttar ut dom men dels kan ge de fördelar gentemot de andra deltagarna. Lite som idag, fast att man tävlar mer mot sig själv. Kommer man i mål får man belöning, gör man det inte blir man utan.
4. Deltagarna är sina egna helt och hållet – inga grupper, lag, pakter etc. Man mot man hela tiden. Samarbeten är dock tillåtna men inte uppmuntrade.
5. Deltagarna får endast begränsat med mat och får själva skaffa fram vad de behöver att äta i övrigt.
6. Deltagarna får inte ha tillgång till mer än 5 personliga saker som de själva väljer. (en variant på denna regel finns redan, men det är ju märkbart att de har fler saker med sig). Så har man t ex inte med sig rakhyvel så ser man ut som en tomte efter någon vecka!
7. Man ska kunna hjälpa andra att överleva på bekostnad av sig själv i en ”domstol”, som har som syfte att testa folks moraliska kompass. Ett exempel kan vara att man kan få möjlighet att ge bort sin tävlingsvinst till någon som behöver det mer. Man ska även kunna ta saker ifrån andra på samma sätt. Lotten avgör vad det blir.
8. Deltagarna får skriva på ett avtal där de godkänner att de sätter sitt eget liv i fara.
9. Prissumman höjs drastiskt för att motivera punkt 8. Dessutom finns även mindre priser för 2a och 3e plats.

Om man testade dessa regler så hade ju Robinsson blivit ett spännande program där man visste att deltagarna verkligen kämpade för sina liv på den där ön. Inget lull-lull och daltande när kamerorna är avstängda och framförallt inga intriger. Programmet ska bygga på överlevnad – och inget annat!

Så fram till dess står jag nog över, och med tanke på att inget produktionsbolag i det här landet hade haft stake att ta med den här typen av regler så lär jag aldrig mer få njuta av en säsong av Robinsson.

Inlägget Robinsson kräver nytt regelverk dök först upp på Uppsnappat.